Flux Capacitor

Izzie är borta. Jag känner det. Izzie är inte på det här viset. Izzie är personen som klär sig i kjol, vill till Paris, alltid är positiv, kan prata med alla och som aldrig, aldrig någonsin är elak mot någon som inte förtjänar det. Hon snackar aldrig skit. Hon mår bra inuti. Izzie skulle aldrig någonsin komma på tanken att såra någon hon älskar. Izzie vill att alla ska vara vänner. Och först och främst: Izzie gör alltid som hon vill, och vet vem hon är, alltid, alltid. 

Izzie har varit jag sedan en dag för mycket länge sedan som jag brukar kalla den "stora personlighetsförvandlingen". Men nu är jag inte så säker längre. Izzie är bortblåst. Jag känner för att ha på mig - jag kan knappt skiva det men så är det - jeans.

Stenen i min mage. Stenen som aldrig vill försvinna. Det gör ont. Så ont att jag dör. Jag tycker om att sova numera. Det är den enda tidpunkten då jag inte känner den där jävla stenen gnaga inuti mig. Stenen vill att jag ska ställa saker till rätta, men det går inte. Inte den här gången.

Jag vill inte, men just nu verkar jag hata allt. Allt är mycket, mycket jobbigt just nu. Allt utlöstes av en liten skithändelse, och sedan dess verkar alla plötsligt störa sig på allt och alla. Jag vill inte att folk ska störa mig på andra, för jag störde mig inte på någon alls över huvud taget. Fram tills nu alltså. Jag vantrivs. Jag pratar inte. Jag skämtar aldrig. Jag hänger bara med huvudet. Om bara någon kunde märka att jag inte mår bra. Eller döljer jag det för väl?

Vet inte ens du om det? Du vet, du som aldrig är med mig numera, aldrig ringer mig, aldrig flamsar med mig, aldrig någonting. Du som på nåt sätt också är förändrad. Vart tog vi vägen? Varför känner jag mig lämnad utanför precis hela tiden? Fast jag är bland mina kompisar. Kompisar som inte ens är elaka mot mig eller nåt. Det skrämmer mig, för det påminner mig om jävla Skabb. (fast hon var ju elak) Jag kände mig precis lika dan då, varje dag. Jag skrämmer mig själv nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad skulle Izzie göra? Allt känns bara som ett utdraget piiiiip. Hon är borta. Men istället för en fjortis på skalet finns där istället en grå mus. Izzie blev en grå mus. Är det så här det var meningen att saker skulle sluta? 

Ett tag i Paris ensam är vad jag skulle behöva nu. Ett helt år kanske. Komma bort ifrån allt. Glömma allt. Och få tillbaka mig själv.