Flux Capacitor

Jag är ett tjugoårigt flowerchild och en älskvärd sociopat. Jag överdramatiserar världen och prokastinerar sönder min tillvaro. Vid det här laget har jag rest, har jag sett, har jag älskat och hatat. Man kallar mig mångdimensionell drömmare, men det roliga är att ingen egentligen vet vad jag vill. Jag är besatt av destruktiva tankar om kärlek och död, och på den parallella tillvaro alldeles bortom mitt räckhåll där allting är trasigare men vackrare, en fruktansvärd frihet, den perfekta kyssen. Tills jag absorberas av detta kretslopp, av det förflutna i min framtid, den största flykten av alla, så skriver jag om det. Finserviser, romanskrivande, tarotkort, sexualkunskap och min Marlon Brando. Hej. Låt mig berätta en historia för dig.

Amelie från Montmartre

Den här filmen handlar om en flicka, Amelie, som är mycket söt, blyg och annorlunda, och som efter att ha hittat en plåtask med minnen i och lämnat igen den till sin rätte ägare (som blir överlycklig) bestämmer sig för att viga sitt liv åt att göra människorna i sin omgivning lyckliga. Dessutom blir hon upp över öronen kär i en mycket annorlunda pojke som jobbar i en porrfilmsbutik och samlar på passfoton som folk har lämnat kvar i automaterna. Allting beskrivs i detalj, i minsta detalj, allting är i starka färger och när man se på filmen kan man nästan känna hur det doftar chokladpralin, kanelbulle och nyregnad blomsterträdgård. Kan man inte bara älska meningar som:

"Amelie tycker om att känslan av att låta handen glida ned i en säck med frön, och hon lugnas av att kasta macka i St:Denis kanalen"

"Klockan är 16.00, det är 24 grader celcius, luftfuktigheten är 75 % och på baksidan av Sacre Coeur övar nunnorna på sin backhand."



Amelie



Je t'aime, je t'aime, je t'aime....

Den här filmen och den tidigare (fantomen på operan) är så bra :D speciellt Amelie från Montmartre :P