Flux Capacitor

En allmännt knarkarromantisk tönthistoria:

Till han som fattar vad jag snackar om;

Det finns ett hemligt rum skymt från all insyn någonstans, bakom bruna persienner; Stairway to heaven.

Ligger det i en gräshydda, bland kokospalmer, i tikirytmens skugga, där atollens skälvande, livgivande vatten möter land? Är det ett hemligt gemak gömt bakom en mörk lönndörr i biblioteket, dold bakom en bokhylla liksom vilken som helst, vars klickande mekanismer aktiveras av ett finurligt lösenord eller varför inte vickandet fram och tillbaka på en utav gipsbysterna föreställandes berömda, tyska kompositörer? Är det ett hotellrum, hotell flagnande tapeter, hotell fulla askoppar, där regnridån ständigt strilar och skvalpar genom hålrummen i brandstegen utanför det enda fönstret, lufttrumman, duvkutter?

Ingen vet. För det är ett hemligt rum. Fast det finns ju någonstans. Det hade vi redan klart för oss från början.

Det var en gång en prinsessa som inte kunde sova, brukar det heta när jag klöser dina axlar i mörkret.

Det var en gång en rockerprins (med nördiga intressen) och hans flicka, hans egna, prinsessan. Och en R2-D2 klocka (vilken låter precis som den soptunneformade roboten då man klickar på en knapp). Och en säng. Lakanen tenderar att vara fulla av revor. Rockerprinsen misstänker prinsessan.

Inne i värmen lever de, i feber, inuti en försluten mikrodjungel av extremly loud and incredibly close. Inga kläder har de, och inga pengar har de, rullar runt på golvet, ringer ständigt efter roomservice och notan är trehundra mil lång. 

Sagan om ringen är allt som Klonerna anfaller borde ha varit (Och du och jag var Eowýn och Faramir). Och jag älskar svettpärlorna som rullar längs din rygg. Och jag älskar dig.

En transperant dröm. Hon bär honom med sig i sin silvermedaljong, och hittar så småningom tillbaks igen.

(Flyttfåglarna hittar tillbaks igen.)    

This is us.

Vi är the greatest song in the world. Så jävla coola i mörka solglasögon och Chesterfields instuckna i överläppen. Champs Élysées var aldrig detsamma efter vår slackerpromenad längs dess dieselångande, diamantinsatta majestät.

Jag springer tillbaks till dig och jag är inte rädd längre. Jag var tvungen att yla till musiken, andas högt bakom nedvevade bilrutor där sommaren sköljde in med alla sina cykelställ och lupiner.

För första gången känns det nästan, otroligt så som det ändå är, att det tar emot, lite som en vaccination, att resa till Frankrike. (Symboliken being att kommer att vara obehagligt men värt det). Samtidigt känns en uppsluppen flykt till moderlandet-där-regnet-luktar-sockerlag som det enda rätta att göra en tidpunkt som denna. Det jag egentligen vill är att kunna plocka upp dig i handen och smyga med dig i kjolfickan, för att sedan, under sprakande glitterkaskader i parkernas dunkel, skifta dig tillbaka till hundranittiotvå centimeter igen, ta din hand och viska att nu är vi framme. Jag vill ta med dig till Paris, visa dig vartenda administrativt palats, varenda kringelikrok och varenda strykarkatt så att du förstår varför jag hittar överallt, varför jag måste leva där, gå med dig längs rues och passages och quais och lumiéres, krama din arm och diskutera världspolitik, peka på skönhetsfläckar och skratta extatiskt i slow-mo.   

Världen är en återigen en underbar komedi till bossanovamusik, fnittrande filmstråkar och frukost i berömda juvelerarbutiker. Klocharderna dricker samma vin som jag, på samma makadam.

How wonderful life is, now you’re in the world.

Medan festen rasade nedanför, medan jag hulkade med ett klafs och spydde köttfärssåsgift, strök du mitt hår sade att du älskade mig. Och jag vet inte om jag grät för att hela situationen var så bisarr och pinsam eller för att du enligt uppoffrande mått mätta egentligen visat mig den ultimata gesten av tillgivenhet (som inte innefattar fysiskt lidande). Du såg förbi mitt exponerade maginnehåll.

(Och jag älskar dig, som i mer än vänner, så jävla mycket tillbaka. Och jag har aldrig sagt det till någon och verkligen fattat vad i helvete det innebär.)

Du luktar som solen luktar då badkläder torkar på stranden.

Ligger med huvudet i ditt knä och berättar, medan jag studerar linjerna i din hand. Vi diskuterar frihet, du och jag, mitt favoritämne, och lever i ett samförstånd av nördighet och skruvad förståelse. Han passar perfekt i min koreapaj, min Prometheus. Som askungens fot i glasskon.

Jag kan inte sova numera. Ligger på rygg. Hjärtat bankar ut genom mellanrummet där revbenen delas. Vänder mig på mage. Hjärtat bankar ut mellan skulderbladen. Förväntansfull och har egentligen inga förväntningar på något. Varje natt känns som natten innan en lång resa till Afrikas mörkaste hörn.

Han lär mig att spela gitarr. "Jag ska lära dig alla ackord, allt, tills jag inte kan lära dig mer och du blir bättre än vad jag är". Och jag strök dig över örat och ned över skäggstubben och kände mig så glad utan motstycke, i hela inuti, att jag nästan blev ledsen.

Hennes värld består av danser i underkläder till brölande rockmusik. Hon vill inte få ordning på sitt liv, vill vara en slarver in love och äta nudlar och kyssas och bli kysst och fördärvad.

Och jag har aldrig varit så lycklig som när levde under duntäcken i en rosa säng, när min underläpp blödde och jag var mitt fulaste och samtidigt vackraste hippiejag. Där du smakade fjärilsnatt och där jag vaknade och där du såg ut som en dödligt sårad prins, där jag lade handen på din arm och du vaknade och log och jag dog istället.  

Jag vill ingjuta mig själv i cement med dig, kyssandes.

My huckleberry friend, the end.

 

Jag är flickan i frack, jag är Lucy in the Sky.

Hon glömmer bort lunch och middag, hon vistas i kaos. Massor av vattenupplöslig paracetamol. Så utmattad och allting vindlar. Flashar peacetecknet. Lever.

I ett silvrigt duggregn tog du min hand. Jag planerade det inte direkt. Vi stod på ett tak bland knubbiga skolgårdsträd med en smäktande powerballad i lungorna.

En grumlig soluppgång från ett vattentorn, en klassiker, och låg sedan tätt bredvid i en husvagn, under ett täcke med tillsammans med fem andra vänner och slogs plötsligt av blixten av att hjälp vad gott du luktar. (Små pustar av bedövningsmedel som får tårna att knorvla ihop sig). Jag var full och du var full, alla andra var fulla och alla fnissade och det var myggor på fönsterrutan och jag höll andan. Kände konturen av en varm kropp under jeans. Tänkte att det här måste hända igen, inom snar framtid.

En massa löjliga textrader av kanske kanske kanske hoppas hoppas hoppas utanför Rebeccas port, där nässelfjärliar tillgivet landade i mitt hår, där jag såg lila glitter forma susande syramönster då jag slöt ögonen.

Och senare sade du att du hade velat lägga armen om mig redan då, men att modet sviktade. Och det lät så älskvärt självklart (ensam och kall) när du sa det, att nu kan du få mig så lätt, att jag hade hoppats på något, hoppats på något. (crescendo).

Och så kom Carnivale, peace and music. Där dansade vi som hippies i leran och sträckte törstigt handflatorna mot skälvande moln av såpbubblor.

Rödvin i gräset, gick hit och gick dit och chillade över en cigg och ostpizza framför en tom miljonscen. Du lade armen om mig och jag kände att hjärtat klappar sönder och att yes yes yes. En svartflammande kontur av en ballong lyfte till väders och vi pekade ut den, "som en stjärna" sa du, precis innan den försvann, och jag svalde hårt och tänkte att shit, allt hänger ihop. (Livet fladdrar runt axlarna likt en värmande mantel av guld.) Och någonstans, you know that I could use somebody, someone like youuuuuaaaaaah aaaah ow aaaaah, sågs det upp och det sågs ned och jag svalde igen och ditt nackhår lockar sig kring mina fingrar och kysstes och kysstes och ler mot dimmiga ljus och epilepsi. Ett stormigt hav av handflator och låttexter och smutsig fest till lunchtid nästa dag.

Du drog mig nära och jag klagade högljutt: "Jag är jättesjuk! Det är smittsamt och smärtsamt! Du kommer att bli asförkyld!"  Och du sa: "Det är det värt." Det perfekta svaret. Det finaste någon någonsin sagt till mig.

Och där blev du och jag, konstant i upptakten på en riktigt jävla bra låt, som man lyssnar sönder och sedan fortsätter lyssna på ändå.

Kom, kom, atombomb, du skriver ord som mord i handen.

Under det bästa trädet i världen, ett paraply av djungel, känns undergången nära. Bultande fläskläpp och sockrigt saliv på tänderna. Favoritsmaken gör ont, men vad annars gör man när jag vill vara på insidan av dig, kura ihop mig, bita mig fast, viska och försöka få dig att förstå. Doften av din hud slingrar sig runt mina ben, yrseln slingrar sig in och ut genom öronen. Jag har dina plommongrå tandmärken på axlarna och jag har glass på fingrarna.

För jag får någon slags konstig astma när du inte är här. Andas bara vart annat, var tredje, och drömmer, drömmer, drömmer bort en väntetid, längtar efter att få stirra i ögon och känna sig som tretton år och skaka.

Jag vill att vi ska vara de två sista människorna kvar på jorden i en bubbla där det alltid är sommar, gräsdamm, nyckelpigor och vita nätter. Dessutom har vi likadana skor.

Det är såhär det ska vara. Att man ska behöva fundera i en vecka ens för att hitta orden.

Och missförstådda, klena lilla Genny fick tillslut hångla på gryningsgator.