Flux Capacitor

Jag sträckläste Patti Smiths självbiografi Just kids. Fem dagar tog det. Exakt.

Det forna Hotel Chelsea, där gatans deg av polissirener silas genom brandstegarna; verkar vara likt en studentkorridor, och dess invånare; studenterna, spirande impulser, blivande legender. Arga, kreativa unga med viktiga saker att göra, viktiga saker att skapa, förutspådda ond, bråd död i förtid. Grillade ostsmörgåsar är den ultimata lyxen. På tunnelbanetåget till Coney Island, sluter ögonen för en stund i hemlighet. Pattis passion för Rimbaud och boken hon alltid bär med sig. Hennes resor. Hennes drömmar om Afrika. De bisarra presenterna hon och hennes vänner ger till varandra för att alltid minnas den här stunden. ”Ingen ser på världen som du och jag”. Jag kan leva på ditt sällskap livet ut.    

Hela det uttjatat idealistiska, spartanska, får mig att vilja skapa. Att flänga runt. Att gå på museum och uppskatta genier vars storhet jag egentligen aldrig förstått mig på. Bära silverkläder och halmhatt och halsband av babytänder. Jag förbereder mig för ett ingentingliv.  

Hon undrade ibland ifall hon också var någon slags konstnär. Ifall någon, någon gång, skulle minnas henne för att ha fört fantasin och verkligheten närmare varandra.

Rummet är iskallt. Det bildas fuktpärlor på fotoramarnas glas. Det stora fönstret är vidöppet. Jag vägrar att stänga det. Jag är nedbäddad i sängen för att hålla mig varm. Det blir bättre såhär. Jag vill känna fläkten från regnet.

Varje fredag kväll går Rita Hayworth och Gene Kelly till en liten skrubbsylta vid brofästet och beställer in ett stort fat ostron var. De öppnar skalen men de äter inte innehållet. De hatar faktiskt ostron, och egentligen letar de bara efter pärlan, vilken de bestämt väntar på dem på havets botten, serverad med salt och citron. Pärlan är magisk, och dagen de hittar den kommer deras medelmåttliga liv omvandlas, BANG, i äventyr och romantik. Jag lever med någon slags liknande föreställning. Att människoöden beror på mystik, näst intill ockultism. Det finns inga mönster, bara atomer. Ta ett beslut. Välj slumpen. Vill någonting. Existera. Detta tankesätt gör mig långsamt sjuk i huvudet. Det känns som om jag alltid befinner mig ett steg bakom mig själv.

Cover Girl är min absoluta favoritmusikal, men jag känner mig så långt bort ifrån den och dess enkla försoning. Då vännerna i slutscenen tar varandra om axlarna och steppar ut i den blåsiga hamngryningen, försvinner min egen konstlade upprymdhet med de förtonande eftertexterna. Gene Kelly har släppt min hand. Har han drunknat? Jag famlar runt i rymd. I rymden mellan rymderna. Jag är så förvirrad. Jag bara känner att allt snart kommer att falla samman, så jag ser på Blade Runner igen, för att eskalera processen. Halv tre med rödsprängda ögon. Pang pang pang! Glasväggarna krossas i småspillror då replikanten Zhoras bröstkorg sprängs i bitar, i slowmotion, och blodet rinner. Med ett dödande pistolskott rätt igenom hjärtat faller hon med ansiktet nedåt på den glasblanka, lortiga trottoaren.  

Min hjärna är full av död. Det känns som om mögelsvampar växer på min hud. Munnen smakar gift. Jag har bölder i tandköttet som hindrar mig från att tala. Jag ligger med brutna ben på botten av en slemmig brunn.

Hon kunde välja på att starta ett band eller att röka en massa cigaretter. Fast hon ville mest inte alls. Hon kände för att vara ifred och samtidigt att det var fel att vilja vara ifred. Genom att iaktta sig själv genomföra vissa rörelser lärde hon sig om livet.

Jag dricker te. De öste upp det med en nätt silverskopa åt mig inne på Hédiard. Jag bar svart rock och ondulerat hår. Det var fortfarande vår. Det är hela gräddkolabitar i det. Det är det bästa teet i hela världen.  

De ifrågasätter allt oftare. De ifrågasätter och lutar sig inpå mig som dreglande Rottweilers. De undrar vad som är så fel när jag dundrar upp och låser om mig. Istället för att säga vi tror dig, lägga armen om mig, sitcom-pappa, ber de mig svänga. Tänk om, Iz, tänk om! Vad gör du ifall inget går som du tänkt dig? Vad gör du ifall ingen vill ha dig? Va? Va?!

Jag vet inte. Jag vet inte än. Sluta säg sådär. Sluta knivhugga mig.

Mina utbrott. Känsloutbrott. Jag vrider dem inåt nu. Två veckors tid. Det känns som att slicka upp någon annans spottloskor.

När de sätter igång med att klösa på min sovrumsdörr, du är ju en smart flicka och smarta flickor gör faktiskt smarta saker, börjar jag hyperventilera. Tårarna strömmar nedför halsen och lämnar fläckar på tapeten. Jag stänger ute deras babbel. Det blir svårare och svårare för varje gång. Hatet ler.

Varje gång jag skriver ned min ångest i tomma, blodfattiga worddokument överraskar jag mig själv, varje gång, med hur skräcken undermedvetet förvandlats till optimism och drömmar om Frankrike. Och det tar stopp där.

Vad är det du döljer egentligen? Vad är det du inte vågar formulera i ord och sedan läsa? Vad, vilken del av din egen person, är du så rädd för att konfrontera?
   Är detta ett slags självförsvar, någon slags medicin, eller försöker du bara hindra dig själv från att bli galen? Övertyga dig själv om att du inte behöver hjärnskrynklare som placerar ditt intellekt i mönster uppfunnet av döingar? Vill du tvärt emot dina principer, och vad är egentligen principer, innerst inne också vara fa-fa-fabulous tillsammans med rymdfolket och deras plast? Vad bevisar du egentligen genom att filtrera världen och uttrycka den som prosa?

Du fattar visst inte bättre. Du fattar inte hur mycket du sårar mig.

Du måste skämta? Varför skulle jag låtsas för husfridens skull? Det är ju knappast som om släkten är på besök. Ingen behöver veta om att duktiga dottern är psykotisk. Hysh-hysh. Sånt där håller vi inom familjen. Synd att jag inte är förmögen. Så chic situationen skulle ha framstått under Capotes pennstift.  

Jag kurar ihop mig, min fåtölj vid fönstret, Paris, Paris, Paris, mumlar jag svagt, något slags sinnesförvirrat Hare Hare Krishna. Det finns, vi finns, du och jag Paris, du finns fortfarande kvar. Oavsett hur mycket bitterhet och avsky jag stuvar in mellan betonghusen, trävillorna, granskogen och de mjölkiga lyktstolparna, oavsett utanförskap, självhat och dödsångest, finns Paris, och det, hon eller han, väntar på mig. Paris är min tröst, mitt läkemedel, mitt balsam, min stad av guld. Det finns så många människor där. Så många tavlor. Historia. Det eviga livet. Där är jag en del i en helhet.   

Där folk frågar henne vad hon skriver istället för varför, och inte tycker att hon är knäpp då hon påstår att hon är tvungen.

Jag snackar alltid om drömmar. Drömmen ger mig någon slags mening, drömmen om Frankrike. Men om ångesten förföljer mig dit, hemska tanke, stora rädsla? Vad ska jag då drömma om för att fly den? Neptunus? Andromeda? Cassiopeias utkant? Allt mer omöjliga destinationer.

Hon shoppar för mycket. Hon gör listor på saker hon vill ha, som hon vill spendera pengar på. Det materiella begäret lugnar magknipen. Hon eldar upp kvittona. Vad hände med biljetten hon skulle spara till?     
  
Jag skriver ned klotter på baksidan av mina ansökningspapper till visakortet. Jag kanske inte borde göra så. Om tjugo år kan jag superromantisera det här ögonblicket i min tionde volym av litterära mästerverk.

Det artar sig inte.

Jag vill inte skriva något meningslöst. Snedluggsemo, show-off-depression. Att vara sjuk inuti ser inte ut som ett hipsterfoto med softat ljus och blod i munnen och svarta naglar och något fult citat som inte är ditt. Det skaver jävligt illa. Jag känner mig som ett patetiskt exempel till tonårsfiasko som skriver klyschigt ångestfulla mening-utan-punkt-och-stor-bokstav-i-olika-tysnitt-dikter till Glöd.

Två pappersark klistras ihop. En knöl inälvor. Stryp mig.

Jag kan inte säga det till någon. Jag kan inte berätta om det. Jag kan inte prata om det. Jag kan bara skriva om det. I skrift kan ingen censurera mig. Ingen kan säga Nej men det där menar du väl ändå inte. Ingen kan be mig radera. Ingen kan bestämma vad som pågår inuti min hjärna. Ingen kan kontrollera mig. Jag är den enda personen i världen som kan skriva skrift skriven av mig.    

Förlåt. Förlåt förlåt förlåt. Jag är så tyst. Ingenting inspirerar mig. Jag tänker bara på saker som gör mig livrädd. Jag sitter kvar. Jag vill sova. Jag vet att allt kommer att bli som vanligt igen. Rädda mig. Snälla rädda mig. 

Vad gör du då, huh? Vad gör du då? Varför är du inte mer som vi? Varför kan du inte inse att du inte alls är bättre än oss andra, trots att vi anser oss bättre än dig? Varför bär du kostym? Är du lesbisk nu?? Vad ska dina vänner säga? Tror du att dina vänner vill vara med dig när du beter dig på det här viset? Varför säger du så? Tycker du att det är roligt att provocera oss? Varför är du så ledsen? Varför förstår du inte vad vi menar? Vad är det för fel med dig? Tro inte att dina höga ambitioner kommer ge dig mer än en doktorand, fredagschips och en toffelkille! Vad gråter du för? Vi har väl inte gjort något! Vad gör du ifall ingenting artar sig som du tänkt dig?

Jag drar ändå. Era jävla idioter. Jag drar.

Jag förväntade mig mer från dig.