Flux Capacitor

Vilken jacka bär du i höst?

Inte vet jag. Vill folk verkligen läsa om sådant?

Och jag tror att jag just har haft ett one-night-stand med Billy Idol. Igen. Jag trodde att 80-talet var över.

Jag lufsade fram genom raderna av svullna sockerlönnar, genom tha backlot hos Paramount Studios, likt en collegefossil i tweed. Jag stannade upp och för ett ögonblick såg det ut som om gräset rann mot mig, en mossgrön, spretig lavaflod; jag skakade på huvudet för jag visste att jag hallucinerade, men det bara fortsatte att rinna mot mig. Jag bytte låt i fickan och fortsatte gå.

Jag slåss på fritiden. Jag sparkas och pressar knytnävar mot strupar. Det är något nytt. Dansskolan luktar Ryssland. Det har den och andra sidan alltid gjort.

Jag gör listor. Knölar ihop listor. Behöver inga listor. Köper raklödder, hårsnoddar, tandkräm och ett nytt artilleri av bläckpennor. En gigantisk svulst till backpackertrunk att fylla med pocketböcker och djungelvrål. Ordnar med inresetillstånd. Visum. Gör mig redo för avfärd. Snart åker jag till your average smalltown America. Det är sant. Jag ska bo hemma his en vilt främmande high school sophomore, en konsument av friterad mat och lättgenomskådlig reklam, hemma hos två föräldrar som kallas sir och ma’am, socialiersa med cheerleaders och jocks, freaks och geeks, gå på homecoming dance och the big game on Friday night.

Jag har impulsköpt en balklänning. Den slokade på en ledsen plastgalge och gnydde åt mig likt en hungrig knähund, bad mig skänka en sedel till dess sak och ta med den ut i världen. Så jag slopade självdisciplinen. Klänningen är svettigt grisrosa likt kinderna på en överviktig, Bayersk femåring, en tecknad disneymardröm, blåbärskräm och grädde i en såsig blandning. Den ligger i mitt knä som ett yvigt sällskapsdjur; grovmaskig, grumlig, billig chiffong, pysande i sina laudréenyanser, påminner om bortglömda kräppgirlanger under läktaren i gympasalen.

Munnen stinker av syntetisk godissmak. Bleigh. Jag stirrar apatiskt på skivspelaren där Blondie snurrar i en monoton piruett. Kan du inte pallra dig upp till datorn och hamra ned det satans brevet i ett tomt dokument 1 någon gång? Hjärnan skruvar på sig en stund och tar sig ton: Vad skriver man då, tycker du, i ett e-mail till världens äldsta och Europas mest ansedda universitet? Hjärnan ghettoposar kaxigt och snörper på munnen. Ehhh… Jaaah… Kroppen säger error och processerar fruktlöst knastriga modemljud.    

Jag ser reflektionen av mina egna pärlgrå pupiller i bilrutan. Jag stirrar ut på den fläckiga vintergatan, kroppsvätskor och kungssiden; mezmerised.

Skriva ett sms och ändra tusen gånger fast det blev ändå inget.

Du är min syster. Du är min familj.