Flux Capacitor

De iskalla, runda fönstren täcks av froststjärnor. Fingrarna luktar jordnötter och tandkräm. Under de kvarstående sista tiominutrarna av en inflygning till Arlanda, skymtar fläckar av skitbrunt landskap genom strimmor av regndis. Åsynen av denna ickefärg känns jämbördigt behaglig en bitchslap med klafsvåt yllevante. Nu igen, tänker man, nu igen oattraktiva tillvaro, blyertsgrå överrockar, nu igen trygg hansa, levnadsstandard, tvivelaktiga politiska korrekthet; jag vill liksom bara köra huvudet genom mitt skrivbord. Jag är så bitter. Det har alltid känts motherfucker att komma hem igen men aldrig såhär mycket.

Solskenet knastrar på myggnätet i Joes sovrumsfönster. Skuggor över heltäckningsmattan, baskettroféernas mässing. Det är mitt i oktober men känns som högsommar; deodoranten osar. Jag andas lågstadierast och softad lins. Insekterna frodas bland buskagens långa, spretiga skuggor; en gulaktig nyckelpiga kryper på fönsterrutan. Vildgässen kacklar öronbedövande och försvinner bort mot Knife Lake i en prydlig, rätvinklig formation, magentamoln, tangerinetimme.

Sista kvällen. Jag packar. Jag mår illa. Jag får cancer. Tvinga mig inte att göra det här. Tvinga mig inte att lämna dem.

Jag lovar. Jag går isär. Jag spricker sönder likt en gipsdocka, en San Andreasförkastning. Jag åldras, jag sjuknar in, jag blir blind och förlamad, jag får reumatism och hjärtinfarkt. Jag vacklar av och an, torterar mig själv via spotify, jag kramar min egen kropp; en mentalpatient, jag trycker näsan mot fönstret; immiga mönster, jag undrar vad han gör och om hans söndertacklade kropp gnisslar mindre nu, efter sjukgymnastiken, om han sitter och glor utan att höra, liksom jag, vad han tänker på, vem tänker han på. En av mina tröjor har fångat upp doften av Joes sovrum. Majsmuffins, Våfflor. Frukost och ren tvätt. Jag sniffar på den och drömmer, men doften sipprar bort från tyget, lite mer för varje dag.     

Det bästa med filmer som vinner många priser är att de tar slut. De tar slut.   

Okej. Nu sitter jag på bussen till Minneapolis; en samling strömlinjeformade bankpalats vid floden Mississippi, längst bak, höger sida, kramar min jätteryggsäck. Väggarna glänser likt insidan på en renputsad frysbox. Sätet skakar med rytmen hos ett ånglok, glasrutorna skallrar och skär. Vägen är rak som ett vattenpass, kantas av reklamtavlor med underliga budskap, av vägskyltar som numera känns bekanta, avstånd mätta i Miles, Countys angivna som nummer på små, blå sköldar. Solen ångar mellan tentakelliknande, rostgula trädgrenar, går upp över de slokande, täta majsfälten, immiga siluetter av lador och runda plåtsilos. Gryning, prärievarg, gryning.

Jag gråter. Jag väller ut. Jag tjuter och svär, jag gråter som Idgie gjorde då Buddy fastnade mellan spårskenorna och blev överkörd av ett tåg. Jag är helt övertygad att jag kommer att dö. I AM GONNA DIE.

DIE

DIE

DIE

Jag ligger på rygg med frustrerat öppen mun och bultande pupiller. Klockan tickar med en metronoms enerverande punktlighet.

Jag sitter uppe hela jävla natten, alltigenom förstörd av jetlag, ser på Fame, originalet, tillsammans med Teddy, och blir kär i killen med synten, krullhåret och de genialiska visionerna; för en kort stund.

Jag håller upp min handrygg mot det elektriskt blå skräckfilmsljuset som strömmar in genom fönstret, tapetserar väggen; där spretande, död vegetation dansar i ösregnet. Skelettets tusentals fina små ben syns rätt igenom huden likt illuminerade plastbitar då åskan går över heden.                                                                        

Jag pekar ut avståndet på den självlysande jordgloben och suckar. 682 fucking mil. Superemo.

Jag tog farväl sent igår natt, korkat sent, i vardagsrummet, efter vi sett klart Twins vs. Yankees matchen på Channel 10. Vi kramade varandra en lång, lång, lång stund, så jävla hårt, syrebrist; det sade knak i mig, och det var jag, cp-skadade jag, som var dum nog att släppa taget först.

Det var jag som släppte taget om dig.

Jag kände hur jag gnydde till då han körde in kniven rätt in i magsäcken på mig: "We'll talk to each other, arright..." Hans replik klingade mer konstaterande än frågeställning, men var samtidigt skadad av tveksamhet, hoppfullhet, söndervittrad istället för solid. Jag bet mig i tungan och pep något ohörbart mhmm till svar. Med en spräckt röst, strupen full med kexsmulor, försökte jag få fram allt, spilla ut, under så kort tid som möjligt, men allt bara försvann. Jag slöt ögonen och hamnade i ett tomrum. Där fanns ett ögonblick då hela världen endast bestod av en bylsig baseballtröjas alla veck och vrår.   

Du log, och jag sparade ditt ansikte.

Jag minns hur han såg ned på mig och hur hans ögonvitor blev röda, hur han knep ihop läpparna. En alkalisk fördämning i det undre ögonlocket kollapsar och porlar nedför näsvingen. Jag minns hur jag in i det svåraste försökte hålla tillbaka.

”Goodnight, little guy". Jag strök hans kind, jag strök hans axel. Och det var det.

Jag gick in på mitt rum, lade mig på rygg, brast ut i snor och okontrollerbara kramper, grep tag i lakanet, slog omkring mig. Jag grät och jag grät, tills hjärnan liknade en urvriden syntetsvamp och magen kändes som en misshandlad portion spaghetti. JAG DÖR, tänkte jag. Min ängel. Jag kan inte lämna honom. Jag klarar det inte. Jag klarar inte ovissheten. Svalget brinner. Jag dör. JAG DÖR NU.

Jag inväntar ett paket. Den förbannade dressingen är nästan slut.

Då jag blundar finns det där, splittrat i små tydliga detaljer, leendet jag sparade. Du bär en ljusblå jersey. Men du äger ingen ljusblå jersey. Jag undrar varför.  

Och plötsligt såg jag dig, bland köldgrader i framtiden, du hade vuxit flera centimeter, flera tum, ditt ansiktsuttryck skrek bortkastad och förvirrad, rak i ryggen likt en tragisk soldat var du. Jag skulle ha kastat väskorna jag bar på och sprungit, om det inte varit så att jag egentligen bara satt på en buss och sov.  

Jag vet inte vad jag kommer att göra då vi kommer hem. Gråta, förmodligen, igen. Grisgråta ihjäl mig.

Jag fäster mig otroligt lätt i människor. Jag brukar påstå att jag förälskar mig lite grann i varenda pitiful person jag träffar för första gången, om jag bestämmer mig för att jag tycker om dem. Jag vet inte om det är en bra egenskap. De flesta möten som faller i denna kategori innebär ändå oftast bara engångsförpackad vänskap.     

Svärord svärord svärord.  För jag saknar dig. Jag saknar dig så mycket att jag avlider. Att jag ruttnar.

Jag känner till hans mardrömmar. Jag känner till hans största rädsla. Jag har en ny sedan ett tag tillbaka. Min allra största rädsla är att han inte alls saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Att jag kanske rent utav saknar på egen hand. Att allt mitt emotionella engagemang är helt i onödan. Att jag är den som blöder. Att jag är uppstyltad. Att jag spelar den obetydliga birollen som flick-flickan i desperat behov av närhet, hon som klänger och sinkar handlingen.

Jag inbillar mig saker som gör ont. Att han redan har glömt mig. Att vi inte kramades så länge som det kändes i verkligheten. Att jag bara föreställde mig att hans ögon svällde ut som två mosiga embryon. Att han egentligen bara ville ha mig där ifrån. Att han ljög när han grymtade " We'll talk, arright..." i min hårbotten. Att han egentligen aldrig tog mig till sig. Jag vet att allt det är fel men hjärnan bara fortsätter grubbla.  

Jag skrev att sådana som du inte finns, att du är en sådan där med diamanter i.

Du är min prins, men jag strävar inte efter att vara din prinsessa. Jag är en random tjej från andra sidan jordklotet som kom släpande på en resväska, fick dig att skratta och som sedan for igen. Du är en sådan vacker pojke, vet du det, jag vill att du ska veta det. Om ett år eller två kommer flickorna svärma runt dig likt getingar kring en kioskpapperskorg i juli. Varför, kan tänkas, men jag vill vara där och se när det händer.

Jag vill vara där och reta dig när du kaxar och ändå förlorar i alla kortspel. Jag vill himla med ögonen åt ditt överintag av butterscotch cookies. Jag vill häckla lärare tillsammans med dig i korridorerna. Jag vill skicka dig juicen medan jag sitter begravd bakom the comic strips. Jag vill fnissa åt din hemska, brölande sångröst. Jag vill att du berättar för mig om Sam och om den gången då ni slogs tills ni grät för att sedan gå ut och spela basket på garageuppfarten som om ingenting hänt. Jag vill sitta tillsammans med dig i soffan och skriva medan du läser science fiction, under tystnad och djup koncentration. Jag vill att du lär mig reglerna i baseball och att du snor mitt candy corn. Jag vill vara den första som kramar dina jätteaxlar efter att Mustangs sätter den avgörande touchdownen och säga att jag är så stolt över dig. Jag vill ta med dig till midnight breakfast på Perkins och låta dig träffa alla mina vänner, svaja hit och dit på the interstate i en skräpig van och passera polisen som spionerar i diket. Jag vill fråga dig i fall du alltid gör som dina föräldrar säger till dig och dra dig ut på bus.  

Jag gjorde som jag alltid gör i sådana här situationer. Jag skrev honom ett brev. Jag stuvade ned det; ett linjerat ark fyllt till max på båda sidor, i ett vitt, slätt kuvert, tillsammans med adresser och viktiga nummer. På kuvertets baksida skrev jag HELLO GREG i feta, röda bokstäver, filtpenna, och jag sköt in det genom springan mellan dörren och golvet medan han sov, texten uppåt, en gräll morgonhälsning.

Solen står högre nu. Det börjar bli varmt. Rutorna i bussen täcks av randig kondens. Vi kör genom ett dött stormarknadslandskap, tomma parkeringsfält, skyltar med skabbiga svarta blockbokstäver, egenkomponerade budskap. En flagga, den flaggan, vars storlek är jämförbar lakanet till en dubbelsäng, vajar på en ynklig aluminiumstång som inte ser ut att kunna bära upp dess vikt. Flaggan är blekt av solen och teatraliskt tilltufsad i fållen. Symboliken är nästan övertydlig.

Jag läser igenom utkastet jag skrev innan det färdiga brevet. Vi åker in i en tunnel. De pyttesmå bokstäverna är svåra att tyda i dunklet, skaket.

Goodbye.

Min pojke. Du heter Greg. Ni betyder mycket för mig allihop, men Greg, dig kommer jag att sakna mest av alla. Om du vill så finns jag här för dig. Om du vill ska jag ta med dig till alla platser du berättade om att du drömmer om att se. Om du vill är jag din vän, så länge som du behöver mig.


Jag är inte ledsen men jag är inte glad heller.

Denna skrift är varken omskriven eller omöblerad. Den är inte omkullkastad för att sedan ha blivit hopsatt igen, allt för att göras till mer tilltalade läsning riktad till melodramatiskt lagda flickor i målgruppen fjorton till arton år. Detta är inte airbrushed indiefilm antiperfekt-perfekt. Detta är inte bitterljuv cupcake. Detta är sanning. Hör ni det? Hör ni mig?!  

Detta är kärlek.

Det är så romantiskt att jag vill kräkas.

Men båda parter repellerar.

Detta är absolut inte romantisk kärlek.  

Tror du det har du missförstått allihop.