Shark month





Jag har med krampaktigt grepp naglat mig fast i relingens fernissa och med klotrunda ögon stirrat ut över ett oljesvart hav, kluvet av en kall mångata, sönderskuret i djupa dalar. Jag har lutat mig över för att få en glimt av propellerbladen som likt tre vrålande kaskelotvalar vältrar sig i ytvattnet och slår sönder vågorna till petrolgrönt fräs. Jag har lyssnat efter förförande kvinnoröster inuti den vinande stormen som viskar om den absoluta, slutgiltiga tystnaden och det tjockflytande, ogenomträngliga mörkret, dess skönhet och dess slummer. Jag har sett gastansikten och blommönster där skummet slår över. Det tar spottloskan sju sekunder blankt att nå vattenytan.                                                                                 


Jag har somnat mellan randiga påslakan i en krispigt kylig, darrande överslaf, mitt emot gamla sjökort av Spanien och Jamaica, morgonen därpå kisat in i soluppgången genom en pytteliten hyttventil. Jag har sovit i källaren på en tysk herrgård där rören ylade i väggarna. Jag har suttit gränsle över en fönsterkarm i svinkallt aluminium någonstans i rödvinsdistriktet, invirad i ett monogramprytt badlakan, gloende på en värdelös fotbollsmatch där kommentatorns upphetsade observationer mestadels motsvarade en flod av obegripligheter. Jag har med misstänksamhet petat i sönderfallande äggröra på namnlösa motell, ensligt belägna i amerikaniserade stormarknadslandskap; gräll reklam, ödsliga jätteparkeringar och extrapris på trädgårdsmöbler.
   Jag har inte kunnat somna under det strypande lakanet och istället legat som på helspänn och lyssnat till den trettiogradiga, nattliga hettan, cikadorna, ekande klick-klock-ljud från skoklackar, avlägsna diskussioner och plötsliga tillrop som passerar, en kvinnas kluckande skratt från en öde snedgränd, en klibbig och dallrande natt i en pastellbeige, smulig stad.


Jag har ätit såsig pasta på en lastbilsparkering i närmare tropisk hetta; på den rykande asfalten flöt badtofflornas gummisulor ut som ägg i en stekpanna. Jag har ätit Cup-a-noodles på en toalett i Auvergne. Jag har gnagt på Chupa chups och balmat syntetiskt smakande saft medan jag fläktat mig med vykort och skivomslag. Lakritspipor med tax-free rabatt. Knackwurst, Kartoffelsallad och färglös soppa med konserverade morötter. Tomatsås. Citronläsk som luktar rengöringsmedel. Macarons som med silkesvantar, silvertång och artig finess försiktigt plockas ned i randiga askar med band. Världshavens musselöverskott kokade i vitvin och persilja. Skrattande kon, en massa bredbar choklad och äcklig hallonmarmelad. Smördrypande croissants. Tårta till frukost. Och pannkakor. Massor av pannkakor.  

Jag har plockat vallmo nedanför en skrovlig klosterbyggnad med igenmurade fönster, lämnad åt sitt öde vid sluttningen av en uppodlad, flack kulle. Dess gipsvita, krackelerat åldrade yttre får mig att känna mig illa till mods. Då åskan går över Verdun flaxar en flock korpar ut genom en sned vindslucka. De skränar ihåligt mot de blåslagna, igensvullna molnbankarna. Skyttegravarna. Jag sitter hopkurad bland hummelsurr och timotej och undrar exakt hur mycket bly som ligger begravt under mig. Hur många vidöppna ögon, hur många sotiga tänder, hur många leriga benbrott, hur mycket sönderskuret kött? Det sägs att hunnerna tog vallmon till Frankrike någon gång i forntiden under sina långa plundringståg. Det sägs att den var vit. Det sägs att de stupade soldaternas utgjutna blod färgade dem röda.    

Jag har färdats femhundra mil med alla fönster neddragna, genom platta västernlandskap. Vid sidan av solrosfält, majsfält, fruktodlingar och vinodlingar. Förbi yppiga slott och över praktfulla valvbroar, genom små byar med gropiga stenhus. Uthus faller sönder, putsen spricker, trädgårdsgrindarna är överväxta med förtorkade klätterrosor. Takens skiffer liknar pärlplattor av nytt och gammalt, rörledningarna utanpå fasaderna verkar dragna likt improvisation. På kanterna av raviner växer silvergranar, blåregn och hundraåriga pilträd. I dalens botten flyter en dygrön rännil. Liksom alla ansamlingar simpelt smutsvatten, små och stora, har den ett vilseledande, majestätiskt låtande namn.  


Jag har sett kutryggiga gubbar i de övre sjuttio, på fullaste allvar iförda basker och vaxad mustasch, dricka starkt kaffe i små, små koppar vid små bord vid små fontäner i kärnan av små, små städer i skuggorna av uråldriga gotiska katedraler som, eftersom de inte har något turistvärde, tillåts kollapsa, sten för sten.


Surf city
. Jag har varit i alla städer. Sweet Lelani
. Walcott. Hotel California. "My breast will always be yours to lean on, when you need a little coke and sympathy."

Jag har hjälpt en australiensisk pojk, egentligen för gammal att ringla dregel över, att översätta instruktionsboken till en nyinköpt Ipad. Han öppnade munnen, ”err, sårrey, scuwse’mey mess, ye speak englesh?”, och jag var fast. Utdragna vokaler och av lathet förkortade ord, jordklotets mest uppfinningsrika svordomsramsor och ändelserna -ie och -o som sidbeställning till allt. Woowsaaah.


Jag har frågat högljudda sydstatsbor med kroppsspråket sprittande av entusiasm och hejaklacksanda efter vägen till närmsta hotell och blivit ledd i exakt motsatt rikting. Tack. Ni var till stor hjälp. 

Jag har läst ut böcker i ologiska bilköer där kompakt bensinvävd luft kokar mellan frustande däck. Lastbilarnas tutor råmar ilsket så fort någon stressad pendlare försöker tränga sig till en mer fördelaktig position. Fransmän med blanka, röda ansikten hänger ut genom bilrutorna och skriker och hytter åt varandra. En dånande motorcykel sicksackar sig fram mellan glappen i den strandade trafiken och försvinner in i tunneln med ett vrål. Jag smyglyssnar på de tillfälliga grannarnas musiksmak. Fransk, jättearg rap. Någon slags psykedelia. Och sådan där ormtjusar/böneutroparmusik de verkar gilla i Mellanöstern.

Jag har burit shorts i en månad. Inte kjol en enda gång.

Jag inbillar mig att jag ser havet mellan de klena tallarnas snåriga stammar, gång på gång, att jag ser silverdimman, men där finns inget förutom torrt gräs och tomatfält. Jag hallucinerar. Munnen är torr som en dammsugarpåse. Vi ransonerar vattnet så vi slipper stanna och kissa så mycket. Bara i Frankrike finns det inbyggda askkoppar på toaletterna.


Jag har fått ett otäckt spindelbett på mitt lår. Jag sover bredvid en tjock bok och är paranoid.  


Jag har ritat svalor i sanden med min stortå. Jag har plockat stålhylsor och vinflaskor bland klapperstenen och undrat från vilket skepp allt skrot kommer ifrån. Jag har sett en avsliten krabbklo. Jag har låtit dystra tankar flöda.

Jag har skrivit ut tre skrivblock, varav två är linjerade, varav ett är inköpt i Paris, vilket jag verkligen fick tvinga mig själv att sätta mitt pränt på. Jag är livrädd att skriva fel i inbundna block, men blyerts är för fegisar, så vad gör man? Bläckfläckarna som pryder mina fingrar har antagit en ny färg. Den kallas persiskt blå och inhandlades i en knubbig flaska mitt emot en lunchstängd modist på Rue de Mazagran.

Surfarna, å tack älskade värld, surfarna! Guldbrända vattenvarelser och de vackraste av dansare, det är vad dem är, de dansar omkring på silversoppan i våtdräkt, zinkpasta och tungan rätt i munnen, de kisar oförstående in i solen och brakar in i kvarterets supermarche med brädan, som överallt annars, inklämd under armen. Deras skrotiga husbilar och modifierade minibussar står trångt parkerade efter strandpromenaderna, pyntande med klistermärken, snäckskal, kramdjur och batiklakan. De karaktäristiska fordonens ägare halvligger i bilsäten, på bänkar och trottoarkanter, kryper i och ur sitt glätta neopren, dricker öl, väntar på vågor och pratar sömnigt med yviga gester. Jag tycker om dem. Det känns som om jag känner dem allihop. Det är därför jag ler åt varenda en.    

Jag har besökt samma skrubbliknande antikvariat fem dagar i sträck. Jag har konverserat knaggligt med den icke-engelskkunniga innehavaren, en bräcklig tant nästan ett och ett halvt huvud kortare än mig själv vars maner får mig att tänka på marsipan eller Julie Andrews, uppfattat flyktiga uttryck rörande hennes små hundar och Napoleon, Limoges och tibetanska halsband med träpärlor formade som dödskallar. Têtes du mort, förklarade hon för mig och log bakom sin slöja av moderlig mystik.    

Jag har rent instinktivt utbrustit i högljudda "mais ouais" och "o non, c’est pas vrai!" under samtal och blivit förvånad över mig själv. Jag har till och med vant mig vid att folk öppnar dörren åt mig. Och att de hoppar på mig och överöser mig med bakterier varje gång de vill säga hej.

Jag har reparerat min sfär. Jag har uppfunnit mitt eget löpande manus. Jag har sett det mest praktfulla fyrverkeriet någonsin från en vågbrytare i en hamn.

Jag har väntat ut mongohårda spöregn i gröna trappuppgångar och roat mig med att försöka uttala namnen på porttelefonerna.


Jag har funderat över om mitt kött och blod är värt andras fantasier under ångestfyllda, hatade ögonblick, samt över min egen objektifiering av det manliga akilleslika torsot och mintkrispiga salta håret. Jag har funderat över begreppet för alltid och om segelbåten Agnes och om baronens beslut. Hur det är vettigt att skylta med sin svallande passion på stadens parkbänkar och hålla hand och kyssas framför sina barn.   


Jag har inte orkat polera mig. Smink känns som en utklädnad. Mina ögonfransar är blonda.


Jag har dråsat runt på en strand med ett tyskt simlag, två kusiner från Toulouse, en plaskvåt Golden Retriever och vad som visade sig vara ett gäng ur den baskiska frihetsfronten som helt apropå gillade att uttrycka sina åsikter med sprayfärg. Vi gömde oss bakom en sten och var paranoida. Igen. Moxnu betyder kyss på baskiska.   


Jag har flutit omkring på berylliskt glitter som vill lösa upp mig i sin salta saliv, lömskt och utan förvarning. Nästa vattenvägg brakar ned och träffar käkbenet likt en benkrossande rak höger. Jag kniper ihop ögonen, pressar ihop läpparna och försvinner under syrebubblorna; skummets baksug gurglar i öronen, bakom en gardin av kritvitt hår, försöker att inte tänka på hajen.  

Jag har druckit sprit mitt i natten. Jag har surfat på glas.

Jag har använt känslospänningar som trapetsgunga. Jag har knuffat mig själv i knävecken och snubblat in i allt möjligt. Jag har varit galet modig. Jag har varit med om så mycket vackert. Jag känner mig odödlig.


Kommentarer
Postat av: Olga

Jag avundas dig.

2010-08-14 @ 21:03:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0