Flux Capacitor

Vad gjorde jag egentligen för en månad sedan? Alldeles precis nu, klockan halv sju, innesluten i en syresatt hudcreme-air, vaniljsvag luftfuktighet, samma förutsägbart oförutsägbara väder? Jag åt väl något, försökte räkna alla små flygfän som i solens skugga blir till omkringirrande glödkorn, önskade att jag kunde disciplinera mig och undrade över ofrivillig skrivkramp, biblioteksskulder, gruvande avsky; jag vet inte, jag har faktiskt ingen aning, och jag skiter i vilket.   

Det är faktiskt inte så lite befängt att jag påstår att den senast gångna månadens hänförande snedtripp har varit min bästa tid hittills som resenär och världsmedborgare. För att sammanställa många bittra sträckdagar av plaskigt, piskhårt spöregn, nätter där jag hostat mig själv till gråts i motellsängar kärvare än brädstaplar, blödande fotsulor, genant brinnande eksem, lantiskomplex, blekfiskomplex, jämförelsekomplex, komplex åt helvete; jag har både varit fruktansvärt arg och väldigt ledsen.

Att framställa bevis och ta beslut och riva bort och undra varför. Jag har tappat tron på julafton. Barndomen; konstpaus, hälften lögn och hälften fiktion. Jag har tänkt. Mycket. Så himla mycket. Men inte för mycket. Bara precis så mycket som det behövdes. Behövs. Just då. Precis nu.

Har ni någon gång låtit era hjärnceller filtrera den omkringliggande luften direkt genom skallbenet? Har ni någon gång upplevt ett konstattillstånd av total psykisk närvaro, hur ögongloberna plötsligt blir iskalla och tankarna klara som lagunen i en polynesisk atoll?

Har jag svalt för mycket vatten? Har jag tagit steget fullt ut in i den fjärde dimensionen, hand i hand med Sumire? Vad är det egentligen jag förstår nu som jag aldrig förstått det förut? Vad är det som knorrar i magen?

Jag vaknar upp med blå tunga och ledmotivet till a Bout de Souffle i huvudet. Jag vrider mig mellan de smått fuktiga lakanen, kniper ihop ögonen och piper plågat som följd till våndorna som orsakas av denna intensiva hemlängtan.

Jag har aldrig förstått mig på denna för mig mer och mer alienerade miljö och dess systematiska beteendemönster. Jag är inte menad att simma bland förvridna polyper utan varken värdighet eller karaktär, alltså, det känns ända in i hjärtroten, det svider som chili i ögat.

Jag har varit borta så länge att begreppen bytt plats. Jag tror jag lämnade kvar mitt baggage.    

All fakta förgås; allt onödigt vetande . Man minns vagt möbleringen i sitt eget sovrum, knappt hur lokalbussarnas betalsystem fungerar. Men ju närmare och närmare återkomsten; till garageuppfarten, man framlider, desto hårdare slår det ned. Hur bit för bit sätts ihop till en välbekant fucking bild av någon slags idyll och apatisk fångenskap, där vartenda jävla intryck som passerar genom hjärnvävnaden lika gärna skulle kunna vara någon slags bedövad, inlärd reflex, upprepad, så oändligt många gånger. Jag är så jävla trött på upprepning.

Jag har rest till världshavet och tillbaka, för i att i det ofrånkomliga utgångsläget finna att absolut ingenting har förändrats. Det tär på mig som köttätande myror. Det känns som om jag vill skrika utan ljud. Varför kommer det som en sådan chock? Jag känner mig som en fet och desillusionerad veteran.

Ingenting har förändrats. Det sade jag också, högt och hålögt, då de blå bergen tornade upp sig och jag lutade pannan mot rutan och suckade och tänkte på något annat; ”Ingenting har förändrats.” De andra skrattade till, någon fnös belåtet, de håller alla med, visst är det otroligt att alla dessa platser ligger på samma jord ändå och ska det inte bli skönt att komma hem i alla fall. Så trygga. Så rotade. Alla sedvanliga yttranden känns som klichéartade ursäkter. Jag känner ingen lättnad. Jag känner bara besvikelse. Existentiell frustration. Analys. Björkarna ska dö. Skogen är spretig. Åkrarna är sjuka och fulla med flugor. Den där harven står parkerad på exakt samma ställe som förut brand brännässlorna bakom den där ladan. Har den någonsin ens blivit använd? Allt är så fult. Jag ser bara skit.     

Varje gång man får smak på livet rycks det ifrån en. Varje gång man får en voyeurisk smygtitt på hur andra lever, hur jag skulle vilja leva, kunnat leva och kommer att leva om jag klarar av att spela mina kort rätt, slits den verkliga dagdrömmen sönder i småbitar och jag finner mig själv gloende ut på samma gran, samma granne, samma irriterande elstolpe. Snön kommer och går med annars förblir utsikten densamma. 

Vad gör man när man finner omgivningen plågsamt permanent men inuti känner sig omskakad, att man har förändrats och kanske aldrig blir som förut? Att det bara känns som om man hälsar på, är på genomresa, i sitt eget hus? Som om det sitter en grumlig plastfilm mellan min hand och allt annat som finns en meter framför mig? Att jag går framåt och de ansikten jag möter inte tillhör riktiga människor? Att jag kan göra vad jag vill, säga vad fan jag vill till vem jag vill, jag ska ju ändå inte stanna? Hjälp mig. Jag kanske bara är trött, jättetrött. Jag kanske bara har tagit fram saxen.

Den här platsen symboliserar ett sorts liv jag inte vill ha, något slags alterntiv, något ett-kryss-två. Jag ser allt utifrån, blickar in i akvarier, på monitorer; likt svaren i en vinn-massa-pengar-show på TV. Jag vill inte vara här. Du kommer dö här. Jag vill stå på avsatsen av ett stup mitt i mörkaste natten med Atlantens stålgrå muller inunder mig och St-Jean-de-Luz guldhalsband till hamn i väst. Jag hatar Falu rödfärg oavsett hur mysigt alla säger att det är med traditioner och hembygd. Doften påminner mig om härsket smör. Solbrännan bleknar med mitt nya perspektiv. Varför ska allt vara så omöjligt att genomföra? Varför är allt så oundvikligt? Varför måste allting antas med mest möjliga negativa inställning? Sådant gör mig ledsen. Jag vill bara tillbaka till Frankrike. Ta mig tillbaka nu. Förvandla mig till en fågel så jag kan flyga långt, långt bort här ifrån. Snälla jävlar förvandla mig till en fågel.

I regndoften känner jag höstmyllan. Minutvisare och timvisare snurrar i ultrarapid över urtavlor innanför min näthinna. Vad fan hände egentligen?

Jag har ju råd. Niotusensjuhundra kontant, minus diverse utgifter. En enkel flygbiljett, och sedan då? Ett tält. En burk paté och en paprika och ett sexpack. Kan man inte leva så?