Flux Capacitor

Jag försöker desperat lära mig att dricka kaffe. Svart. Desperat som sagt. Lyssnar på franskt och inbillar mig att första klunken är gudomlig, sväljer och känner efter. Inte illa. Koffeinet sprider sig. Jag verkar ju som den kaffedrickande karaktären liksom. Men icke. Eftersmaken trippar in och biter sig fast som ett kvalster, ringer i huvudet likt migrän, som att suga på ett armeringsjärn eller andas in tungmetallhaltiga kemikalieångor. Jag spottar i koppen på bordet framför mig. Uääck. Det går inte ned.
Jag är så fruktansvärt okoncentrerad. Trött fast ändå inte trött alls. Det, allt, känns så fruktansvärt hopplöst ibland, som om man är less men man vet inte på vad riktigt. Det känns som om jag glor på världen genom ett grumligt cyklop. Proteinernas uppbyggnad måste vara det tristaste jag vet tror jag. Det eller grafer och funktioner. På mattelektionerna bär jag solglasögon. Jag knaprar dextrosol ur pennfordralet. Sover på biblioteket. Jag känner knappt igen mig själv när de värsta symptomen av fiskaktighet smyger sig på. Jag har gått ifrån en statistik-och årtalsrabblande filmslukare till "Frankly my dear, I don't give a damn..."
   Att gå och lägga sig tidigt är inget alternativ. Det är då jag skriver. Jag kan omöjligt skriva på dagen. Alldeles för många intryck. Det är bara då jag är omsluten av kolsvart mörker som jag kan finna inspiration till att söka ljusa, vackra, trasiga, kasinoglittrande, broadwayneoniga, skymningsrosa låtsasvärldar inuti mig själv. Och det är väl ganska logiskt egentligen.  

I skabbig, mögelluktande lokal nära gamla högstadiet och vårat sargade träd säljs begagnad vinyl för en tjuga stycket. Jag jublar till tårar. Just nu spelas Billy Idol. Chopins les Sylphides och Roxy Music ligger på tur och väntar på att få bli snurrade på tallriken. Frankie i sällskap med en hel del genuint knaster höll mig sällskap i morse medan jag drack mitt te och åt mitt ägg och min getost. Det var nästan så fint att Place de l'Opéra flög hit och landade utanför mitt fönster.  

Min far instruerar mig näst intill dagligen i gitarrspelandets ädla konst på begäran av mig själv. E-moll, A7, G och barré... Mitt lillfinger går av snart! Jag måste tyst erkänna att jag lite fegt föredrar den nylonsträngade, lilla spanska framför den stora, svarta, vassa. Stålsträngarna gör att mina fingertoppar flagnar. Till och med nagelbanden skivas upp och svider. Hur går detta till? Hur våldsam är jag egentligen? Det blöder inget men glänser rött, likt munsår som aldrig läker ihop. Det är rätt äckligt. Mina fingrar är varje välvårdad dams värsta mardröm.
   Hittills kan jag spela den här (femton sekunder mellan varje G och A men annars helt okej) och introt till den här (Bam bam bam bam Döm döm döm döm om och om igen, det låter illa så in i helvete!). Men det är asroligt. Och jag känner mig som världens rocker. Pinsam tystnad. Hahahahaha. Den bjuder jag på.  

Igår var jag tillsammans med de bästaste vännerna och såg på akustisk kärlek live på det häftigaste caféet i stan. Tänk Rick's café Américain, blandat med Central Perk och en gnutta vinröd bordell and you get the picture of what it's like. Det är varmt som i en ugn där inne eftersom de tänder levande ljus istället för elektriskt. De har den godaste smoothien (helt utan banan) och de mest mättande grillade smörgåsarna. Klientelet består av skinnjackor (som vi svärmar för), popkarameller, kulturnördar, chica veganer och miljöaktivister. De spelar alltid Neil Young. De har bord från Marocko och soffor i Rokoko. Dylan, Lennon och Patti Smith pryder väggarna. Det är som ett vardagsrum med privilegier.
   Vi drack kopp efter kopp av skållhett grönt roste och studerade polisongpojken på den lilla scenen vid den ena kortväggen med en poets känslighet. Han bar koreapaj och rockboots, spelade på en vinröd gitarr och sjöng om "The girl in black, she was so fine tra la la...". Jag dog. Det här är så nära en fredagskväll i Greenich Village som vi kan komma.
   Efteråt gick vi ut. Medan vi skrikskrattande sprang genom kvarteren bestämde vi oss för att imitera svensexa-scenen i allas vår nya favorit the Boat that Rocked. Vi ställde upp oss på rad och marcherade sedan kaxigt nedför den öde gatan i nattljusens sken. Eftersom ingen kunde låten i filmen sjöng vi istället en skrattsluddrig hybrid av "Satisfaction" och Jumpin' Jack Flash". Oliver sjöng "We are the champions". Han ville väl sticka ut antar jag...
   Vi Abbey Roadade oss lite grann vid ett övergångsställe, skrek i Liljekviskas svartfuktiga skuggor, cyklade olagligt och hamnade tillslut på Donken tillsammans med det andra patrasket. Skar dessutom näst intill av mig ovannämda lillfinger på en krossad reklamtavla. Det läker fint, så jag antar att jag kan sammanfatta det hela som en lyckad kväll.

Babyshambles dog förresten nu i veckan. Metaforiskt sett. Vi behöver inte ödsla dyrbar tid på honom längre. Speciellt inte min tid.