Flux Capacitor

I

Jag hade en liten lek för mig när jag satt och väntade på att metrotåget skulle åka ut från stationen vid Abesses. Alltefter att tåg efter tåg passerade och stannade på spåret bredvid, så log jag mot dem som satt i fönstret tvärs över, för att se ifall de log tillbaka. Oftast inte. Folk sov, läste Le Monde eller satt vända bort ifrån fönstret. Eller så var den där platsen bara tom.

Men så stannde det ett tåg. Där, på platsen tvärs över på andra sidan fönstret satt en fransk pojke med för långa armar och ben, Ipodhörlurar och krulligt, brunt hår. Oui, oui, je t'aime!

Han såg upp in i min vagn och jag log för att se ifall han log tillbaka. Besviken såg jag hur hans blick riktades ned i hans knä utan att se mig. Eller så låtsades han att han inte såg mig. Eller så kanske han trodde att jag såg på och log mot någon annan. Jag fortsatte att  se in på honom där hans satt och pillade med sitt hår, väntandes på att tåget skulle fortsätta ut inåt centrum. Han var ju så fin. Och då, under något inte så särskilt speciellt ögonblick, såg han upp på mig och log. Jag log tillbaka, blyg och glad. Vi både fortsatte le mot varandra när jag ledsen kände hur tåget började dunka ut i tunnlarna igen. Pojken med det krulliga bruna håret fortsatte le mot mig alltmedan jag försvann mer och mer, ända tills jag var borta i det sönderklottrade mörkret. Jag önskar så att jag bara kunde fått veta hans namn. Att han hållit upp en utriven sida ur ett collegeblock där han skrivit "Bonsoir". Han fanns i mina tankar hela vägen från Pigalle till Étoile.

II

Återigen på Abesses, redan nästa dag. Abesses ligger längst under jord av alla tunnelbanestationer i Paris, långt nere under "la butte Montmartre", och därför finns det en jättestor hiss som man kan ta upp till ytan för att slippa gå i de en miljon trapporna. Hissen är enorm, som ett mindre rum, och det går säkert in över tjugo personer där inne. När jag klämde in mig i hissen hamnade jag bredvid en man med brunt hår, kostym med slipsen uppknuten och trettioårs-skrattrynkor runt ögonen. Alla i hissen var tysta, förutom ett gäng kompisar hållandes i urdruckna provningglas från en vinbar som skrattade högt i ett hörn. När hissen började röra sig uppåt med ett surrande ljud tappade alla smått balansen. Alla som inte höll i sig. Typ jag. Jag trillade rakt mot hans arm med en duns. "Bonjour", sade han och log mot mig, med skrattrynkorna och allt.

"Bonjour", log jag och såg bort från honom. Jag klarade helt enkelt inte av det. Jag trodde jag skulle dö. Han stod för nära mig. Han luktade helt enkelt för gott.

III

Husen flög förbi, en ström av fönster, blomlådor, balkongräcker och tvätt. Jag satt med tinningen lutad mot glasrutan och hörde hur gummihjulen där under rasslade inuti mitt huvud. En gatumusikant som smugit sig ombord i vagnen (De finns överallt) spelade en sån där typisk fransk melodi på ett dragspel. Tåget stannde då och då på stationerna och folk klev av och steg på. Fulsnygga fransmän och fransyskor med dyra skor, veganväskor, prasslande dagstidningar och matkassar. Jag kände mig så kontinental, så vardagligt glamoröst do-nothing-all-day. Längtade nästan lite efter en cigarett trots att jag inte röker. Tunnelbanan har lätt den effekten på mig.

Plötsligt försvann alla husen och vi åkte ut över en bro. Jag flämtade till, nästan skrek. Där stog det bara, Eiffeltornet, och jag hade aldrig sett det förut. Det fanns faktiskt på riktigt!  Det såg ut precis som på alla fotografier, tavlor, och filmer som jag sett, men var ändå helst annorlunda och jag lade genast märke till saker jag aldrig sett förut. Och på ett sekund var det borta. Jag satt med näsan tryckt mot rutan att var inte så fullt kontinental längre, men det gjorde inget. Ingen märkte något och jag var glad och i Paris. Den känslan glömmer jag aldrig.

http://www.youtube.com/watch?v=SNcE0usCZ9E - Det här var precis det jag såg.

IV

Tre uteliggare förföljde mig och mamma ända bort till tunnelbanestationen i St Michel. En av dem hade inga tänder och skrattade som häxan i spöket Laban. Vi blev inte av med dem tills vi gömde oss i en fotoautomat. Hjälp.

V

Folk spelar hela tiden musk i Metron. Violin, dragspel, gitarr, elpiano... Det ekar genom de kakelbeklädda gångarna och man vet aldrig varifrån det kommer. Det kan lika gärna var hon på reklamplancherna som säger åt oss att köpa hennes solkräm. Det är folk överallt som går i trappor. En liten underjordisk stad, precis som i Matrix. Det luktar jord och bränt. Folk tappar hårnålar och biljetter i mellanrummen där trapporna tar slut. Solen skiner in genom öppningar som leder upp till den riktiga världen igen.