California dreamin'
Det är så fint nu när solen skiner igen. Det blir plötsligt kalejdioskopmönster på mitt golv och när man sitter ute på verandan och lyssnar på jazz och dricker te så känns det nästan lite som Breakfast at Tiffany's. När jag ligger i min säng på morgonen och kisar medan jag ser ut genom fönstret på solljuset och tallen och den blå himlen, känns det nästan lite som om det är sommar. Eller i alla fall vår.
Förövrigt är bilderna en fortsättning på den roadtripdröm jag har. Palmer i California, motell med pastellfärgade väggar, trasiga skyltar och en swimmingpool med delfinkakel och små, bruna löv på vattenytan.
Svar: Ja, jag håller fast vid utopin, men samtidigt känns det så sorgligt att sträva efter någonting ouppnåeligt. Är världen så fattig att vi inte ens kan finna tillfredsställelse när vi har insett att den aldrig kommer att motsvara våra drömmar? Dessutom undrar jag om den här längtan efter någonting större är en grundläggande mänsklig känsla. Det är svårt att tro. De flesta verkar ha accepterat tomheten och slutat drömma. För mig är det en skräck. Men jag vet inte om det är så. Kanske är meningslösheten och tomheten någonting som existerar hos alla människor, men att de flesta vill förtränga den. Låta den drunkna i ytlighet. Att leva på ytan är ju enklare än att leva på djupet, då risken för att drunkna inte är lika stor...
Det var intressant att läsa dina tankar om att kärlek styr planeten och vårt sätt att tänka. Jag vet inte om jag kan hålla med. Tyvärr tror jag rädsla, hat och fördomar är starkare än kärleken hos nittio procent av mänskligheten. Jag vet inte om det gör mig till en pessimist, själv skulle jag nog säga realist. Men samtidigt avskyr jag realism. Jag har alltid drömt och fantiserat mycket. Men nu är jag mest förvirrad. Tack för att du tog dig tid att kommentera i alla fall.
vilken mysig blogg du har :) hoppas du får en fin lördags kväll!
