Blårandig trenchcoat och obotlig besatthet
Jag har tänkt på en sak. Mitt livs stora drömkärlek (som självklart är död) hette Eugene Curran. Det är en aning underligt. Vem döper sitt barn till Eugene? Stackars man. Inte undra på att han förkortade det. Men ändå. Min lillasysters stora drömkärlek hette Francis Albert. Jag vet inte vilket som är värst.
Anteckningsblock har blivit rena drogen för mig. De ligger i en prydlig hög i mitt stora fönster och skyltar med sina outslitna pärmar, ovikta hörn och lena, rena, molnfärgade, mjuka sidor. Jag suckar, lyfter upp dem, lägger ut dem på min säng i en rad, och bläddrar sedan igenom dem en efter en medan jag njuter av frappet (ffffffrrrapp! Det är så det låter av nya anteckningsblock) och andas in doften av nytt, tätpackat papper. Sedan lägger jag ihop dem i en prydlig hög igen, i fönstret, suckar återigen av välbehag och letar reda på en (halv) tom sida i ett av mina fysikblock och skriver ned det jag har på hjärtat.
Jag klarar inte av att skriva i de nya. Jag är rädd för att det ska bli fel. Ungefär. Papprena sitter fast i pärmen! Man kan inte bara riva ut dem ifall man kommer på ett ord som passade bättre!
Det jag håller på med är aningen mystiskt och jag försöker förgäves psykoanalysera mig själv. Genom att titta ut två nya inbundna block, skönheten förkroppsligad, med ros- och propellerplanstryck på utsidan. Gud hjälpe vad jag är oekonomisk.
Det här kom som en chock imorse. Iklädd flannelskjorta och de fulaste underbyxorna in the history of worlds, snaskandes på macarons, apelsinjuice och wasabi under täcket medan isvindar virvlade från det öppna fönstret (det blåser halv storm och jag tror hela tiden att träden ska välta över vårt hus) var plötsligt Errol Flynn-pojken där igen.
Hej, sa han. Godmorgon knäppskalle, sa jag. Varför knäppskalle? frågade han. Det var älskvärt, svarade jag surt.
Det hela avrundades med lite franska svordomar, pikningar om felanvänd grammatik (från min sida) och förvirring (från hans sida), för att avslutas med att jag var tvungen att gå och tvätta min katt. Det var vad jag sa i alla fall. Väldigt Lizzie Bennet versus Mr. Darcy. Men Errol Flynn har varken beatleskalufs eller polisonger. Han får skylla sig själv.
Jag ville inte lyssna på hans patetiska försök att försöka vara charmig. Allting vi hade, vilket var en timme av det här och två månaders skit, ångest och tystnad, var ju redan förstört. Och det hade tagit mig alldeles för lång tid att förstå som vanligt.
Och sedan, någonstans i mellan min giftiga slagfärdighet och tandgnisslande, undergrävda ilska, blev jag sentimental och började tjuta så att tårarna sprutade. Det hjälpte inte direkt att jag lyssnade på den här.
Varför kysste du inte bara en vanlig fjortis som vet hur man gör sånt här? tjöt jag.
Jag slog ett snabbt öga i spegeln och förbannade vad jag såg. Vardför kan jag aldrig gråta som Ingrid Bergman då Humphrey Bogart grymtar fram sit tidlösa "Here's looking at you, kid..." på den dimmiga flygplatsen, ögonen uppspärrade och blanka som svarta flodstenar, munnen fuktigt halvöppen, ögonbrynen förtvivlade men pannan slät? Måste jag se ut som en shar-pei med soleksem, röd, skrynklig, plaskvåt, munnen som ett upp-och-ned-vänt U?
Iz, lyssna på mig, sa han. Jag har inte pratat med dig på senaste tiden (två månader, skitstövel) därför att min flickvän (Tah!) var så otroligt svartsjuk, och vi hade en massa problem. (Eh, hade?) Det har inte varit rätt läge (Vad i helsike ska det betyda, monsieur kroniskt-bakis?) Jag är inte sur på dig, Iz. Förlåt mig.
Förlåt.
Ingen av dem har någonsin sagt förlåt. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Jag ligger och hulkar i mina egna tårar och har fetvadd i hjärnan.
Kommentarer
Postat av: Karin
Iz, han är inte värd dig!
Trackback
