Flux Capacitor

"It had to be you, wonderful you..."

I

De andra hade gått tillbaka till hotellrummet. Det var visst fotboll på TV. Jag kunde inte förstå dem. Eftermiddagen var underbart solig men sval. En lätt havsdoftande bris smög sig upp från floden. Vi skildes åt vid Quai de Montebello. Boquinisterna, gamla män, lönnfeta med rutiga skjortor eller små, taniga med gigantiska glasögon och basker slumrade i sina vilstolar. Där fanns foton på francoise hardy, en orginalfilmaffisch med Bogie, gamla sönderfallana utgåvor av Hemingway och en box med alla Star Wars filmerna med franskt tal. ("Luke... Je suis ton pèrè..."/ "Nooooooon!" ) På ett ställe sålde de speldosor. Om man vred upp dem plingade de sött små franska melodier; la marseillaise, le can can, je ne regrette rien... Den mycket kontinentale försäljaren undrade ifall jag var holländska. Jag kände mig mycket generad över hans franska leende och köpte två speldosor: En till mig och en till en specielle en. La vie en rose plingade den. Då vi fortsatte in mot Quartier Latin höll jag den till hjärtat och snurrade på den lilla veven varv efter varv. Det var ett sånt speciellt ljus där utanför La Sorbonne. Solen kändes på något vis precis som hemma. Tunnelbanan på väg hem var fullpackad och klibbig, full av avklippta jeans, orientaliska tygkassar fulla med tulpaner, salladshuvudet och juicepaket. Då jag för tredje dagen i rad glamoröst uttråkad slumrade mot fönstret i Metron ingavs jag av en underbar känsla.  Jag kunde lika gärna ha bott här i hela mitt liv redan. Jag kände mig hemma.