Saknad
Hon höll om honom så länge att hon fick kramp i armarna. Hon borrade ned näsan i hans axel. Han luktade frost, schampoo och kanelbulle. Medan en iskall tår stelnade på väg nedför kinden fick hon fram ett snuvigt hest:
"Jag måste krama dig länge, för jag jag vet inte när jag kommer se dig igen"
Lycklig hörde hon hur han mumlade tillbaka och höll om henne ännu lite längre. Han log mot henne. Sedan var han borta.
När han försvann i folkmyllret kändes det som ett knivhugg i hjärtat. Den kalla luften lade sig i spetsmönster över hennes ögonfransar. Luften luktade starkt av bensinångor, betong och asfalt. Hennes andedräkt kom ut ut munnen som snövit dimma. En mascaratår flöt ihop med näsvingen, röd i kylan. Med bröstet fullt av vemod och kroppen fortfarande påmind om hur trycket av hans armar kändes på hennes rygg, vände hon sig om och promenerade iväg.
I ett ögonblick var hon försvunnen även hon. Personerna runt omkring henne var en enda stor, utblandad gegga av bleka färger och mörker. Allt som fanns kvar var det öronbedövande, eviga mullret från trafiken. Och hans andetag, spelandes om och om igen, som den plinkande melodin i en speldosa...
Kommentarer
Postat av: Jenny
Wow, tack för detta inlägget verkligen.
Det är en exakt beskrivning av ett tillfälle som jag upplevde för ett tag sen....
Jag kommer aldrig hitta tillbaka till detta inlägget, eller det andra som ajg skrev på...usch ...
du är mycket duktig
Trackback
