Flux Capacitor

Jag behöver någons saliv. Genast.

Andas in andas ut. Go with the flow.

Errol Flynn (kallas numera bara för Babyshambles) skickade tre puss i samma sms (i min värld är det ett gott tecken) då jag undrade ifall han roade sig på helgens gratisfestival i grannstaden bland pop och duggregn. Han undrade ifall jag var där med. Nehej var jag inte. För mina föräldrar har drabbats av svinis-paranoia tusenfallt och förbjudit mig. 
 
Japp, det kallas svinis nu, i alla fall på vårat läroverk. Epidemin har blivit ett almännt begrepp då det återstöpts i förkortad form. 

Mamma och Pappa förstår sig inte på termen dekadent (glamouröst självnedbrytande process) livsstil och kommer förmodligen aldrig göra det heller. De påstår att ekvationen musik+folkmyller+eufori+trevligt sällskap+eventuellt salivutbyte=svininfluensahärd. Snälla.
   För dem är det uteslutet att man är uppe på benen till över midnatt två (Å MAJ GAAAD!) hela dagar i rad. Det är ju helg för i *beeeeep*! Det är helg, natt och jag är 17! Jag har impulser och oförståeliga begär som måste tillfredställas! Så länge jag bor under deras tak säger dem. Vad är det värsta som skulle kunna hända? De där föräldrarna beter sig ju ändå som vansinniga fascister då de ska få upp mig klockan halv sex om mornarna. Skulle det bli oförklarligt spektakulär skillnad om jag gick och lade mig två timmar tidigare?  

Jag förstår inte. Jag sjunger hela blinka lilla stjärna medan jag tvättar händerna. Jag äter ordentligt (lite hästaktigt som vanligt, normal diagnos). Jag håller mig borta från folk som fräser snor. Man behöver väl ändå inte gå till överdrift?

Men man ska vara försiktig med att leva - man kan dö; heter det ju. Justja. Jag tror jag ska brodera det på en väggbonad och sätta upp över öppna spisen i vardagsrummet.

Di Leva som kastar frukt och babblar på om sina underliga flummigheter, rita-och-gissa med främlingar och tre puss. Fattar Pedant-Pappa och Mensverkshumör-Mamma vad jag går miste om? Att jag går miste om tre puss. Jag behöver akut svinis-smitta genom fuktig direktkontakt. Gånger tre. Hundra.   

De värsta är att de säger att allt det här är mitt eget fel och att jag borde ha tänkt på allting innan det händer. Planera sju veckor i förväg och motstå det där fruktansvärda, onda som kallas spontanitet. 

Jag gick ned i köket och satte på tevatten. Påpekade för mamma hur roligt de andra hade haft, allt psykadeliskt och rita-och-gissa och alla de där pussarna som aldrig skulle bli mina. Hon bara muttrade och återgick till att rensa vinbär. Mähä.