Flux Capacitor

Jag är ett tjugoårigt flowerchild och en älskvärd sociopat. Jag överdramatiserar världen och prokastinerar sönder min tillvaro. Vid det här laget har jag rest, har jag sett, har jag älskat och hatat. Man kallar mig mångdimensionell drömmare, men det roliga är att ingen egentligen vet vad jag vill. Jag är besatt av destruktiva tankar om kärlek och död, och på den parallella tillvaro alldeles bortom mitt räckhåll där allting är trasigare men vackrare, en fruktansvärd frihet, den perfekta kyssen. Tills jag absorberas av detta kretslopp, av det förflutna i min framtid, den största flykten av alla, så skriver jag om det. Finserviser, romanskrivande, tarotkort, sexualkunskap och min Marlon Brando. Hej. Låt mig berätta en historia för dig.

Saxofon, vårmorgon och randig pyjamas

Den ensamme gamle mannen som bor tvärs över gatan väcker mig alltid om lördagarna. Efter han ätit frukost brukar han gå upp på taket i sin pyjamas och spela små melodier som får det att vibrera i bröstet på en. Jag kallar honom Frankie, eftersom han verkar gilla Sinatra. Speciellt "I got you under my skin".  Igår gick jag upp och satte mig bredvid honom där uppe bara för att ha gjort det. I vinden var det svinkallt och han sa inte ett ord, men det gjorde inget. Han spelade, och när jag sjöng så log han. Jag tror att jag gör om det imorgon. Kanske säger han ingenting, kanske säger han hej. Då ska jag spara det som pojken i reklamen som har det på sitt skrivbord.