Flux Capacitor

Jag älskar att se på film. Ibland så mycket att jag stänger in mig på mitt rum flera dagar i sträck, glömmer bort väder och klockslag och ser och ser och ser och känner mig fruktansvärt oproduktiv. Det här filmerna är dem som ligger allra närmast mitt hjärta, de jag ser om och om igen, får mig och känna saker på riktigt och har inverkat på hur mitt liv ter sig. Berättelser som skakar mig i grunden. 

Breakfast at Tiffany's
Det är stämningen i Breakfast at Tifffany's som gör den så perfekt. Historien själv är så nedklippt och neutraliserad av tidens filmcensorer att den egentligen är ganska blek, men man bara måste älska den här, precis som den är. Som man borde älska alla människor.
   Öppningsscenen är ett speciellt ögonblick i historien, och från första stunden du ser Audrey Hepburn, hennes lilla svarta, hennes solglasögon och hennes croissant drömmer du om att själv göra samma sak, varje gång du ser solen gå upp då du går igenom en gryningsstad. Jag brukar låtsas att jag är precis lika mystisk, elegant och sorgsen när jag går genom Hagalunds tomma och tysta nedslitna kvarter påväg till skolan om vintermornarna, då solen inte går upp förrän halv nio.
   Den här filmen är ingen fantastisk berättelse (boken däremot, kan jag verkligen rekommendera), utan tillhör Audrey Hepburns huvudroll Holly Golightly. Hennes excentriska humör, hennes eleganta garderob, musiken och stämningen gör filmen storslagen på något sätt. Och glöm inte slutscenen i regnet. Jag kan babbla på i evigheter.


American Grafitti
Klockade sockerlagsstärkta kjolar, pastellfärgade bilar med vingar, jukeboxrock, blinkande neon, söta flickor med tuperad hästsvans, stiliga pojkar med fotbollslagets jacka, farliga pojkar med flottig lugg och cigarettpaketet upprullat i T-shirtärmen. Kärlek, musik, kärlek, musik. One, two, three a'clock, four a'clock, rock.
   50-talets Kalifornien. Fem vänner. En natt, den sista sommarlovsnatten. På morgonen lyfter ett plan som ska ta två av vännerna från den sömniga småstaden med det heta vädret till ett college på östkusten. Vad ska de göra innan de skiljs åt, kanske för alltid, för att minnas den här natten så länge de lever?
   De träffas på hamburgerhaket med alla lysande skyltar  i solnedgången. Nästa morgon kommer de skiljas åt i soluppgången vid ett brinnande bilvrak kraschat i en tomatåker, och allas liv och perspektiv på livet självt kommer att ha förändrats.
   Den här filmen är fantastisk. Period. Musiken är underbar, den rock n'roll och doo-wop som spelades på radion innan världen fylldes av napalmångor, kommunistskräck och rädsla för bomben. Alla karaktärer är verkliga som livet, några som man om man tänker efter känner själv, sådana man ringer när man mår dåligt, sådana man skrattar med. När jag såg klart filmen för första gången grät jag i flera timmar efteråt. Den får en att tänka över saker och ting, saker och val man gjort. Du måste lova att du ser den här filmen. Och den som inte är jättekär i John Milner med den gula hot-roden efter att ha sett den vill jag ha namnet på. Jag vill veta hur det är möjligt.


Moulin Rouge
Nicole Kidman i rött svallande hår och karmosinfärgad duchesse, Ewan McGregor i button-down-skjorta (eller ingen alls), löst knuten slips och Sinatrahatt, båda med ljusblå linser och underbara sångröster. Paris. La Belle Epoque. Kan-inte-leva-utan-varandra-kärlek. En författare med en gammaldags Underwood-skrivmaskin. En kanariefågel i en bur. Korsetter, snörkängor, tango, absint, röda sammetstapeter. Att sjunga mot de parisiska glittrande nattljusen på ett hus format som en elefant under tomtebloss och fyrverkerier. Månen sjunger arior i baryton. Glatt humör och svart tragik.
   Börjar och slutar i en skitig vindskupa med utsikt över Place Pigalle, och det är ungefär under den här tiden som du bölar. Ömsom skrattar, ömsom bölar, från början till slut. Att se den här filmen är som att falla ned i en bortglömd sepiafärgad bok med sidor tjocka som skattkartor. Att dra för alla gardiner, förlora sig i mörkret, bedöva medvetandet och isolera sig i en vinröd värld där allt är flammande eld och frätande passion. Att då allt är förlorat öppna ytterdörren, falla ut i snön och upptäcka att världen egentligen är kall, hård och gråslaskig, en skitig bakgata, men att begäret, åtrån, den glödgade kärleken och besattheten till någon annan fick dig att blunda för allting. Att när din älskade väl är borta och den fuktiga, benmärgskalla snömodden är allt du har brutalt upptäcka att du har fallit i fördärvet. 
   Värm upp med att blunda och lyssna på hur Ewan McGregor sjunger Your Song. När du väl kommit in i det kan du sminka dig som en 1800-tals-hora, ta i med musikalpipan ända från tårna och agera ut scener med en kudde. Lära dig the Elephant love Medley, I was a fool to believe och One day I'll fly away utantill. Eller egentligen, lär dig alla låtar, varenda replik. Jag vet, den här filmen gör en helt galen. Försäkra dig om att ingen ser dig bara.


Star Wars
Okej, jag kan inte vara poestisk här. Detta är en barndomsskada. Jag är världens nörd, fråga mig vad som helst, jag kan allt, allt ifrån att räkna upp alla Padmé Amidalas handmaidens till att beskriva hur Bail Organas rymdskepp ser ut. Försök att inte döma mig för hårt.
   Jag har aldrig kunnat bestämma ifall jag hellre skulle vilja vara drottning över galaxen, ha frisyrer som trotsar tyngdlagen, örhängen med strutsäggsstora ädelstenar och klänningar som inte är av denna värld (nej, just det) eller en kvinnlig jediriddare i kortklippt hår, sandfärgade mansbyxor och ett eget - flämt - lasersvärd. Eller om jag bara skulle vara en laglös rebell med vit jumpsuit och driva runt i universum på flykt från världen i Han Solos skrothög.
   Han Solo har jag förresten varit kär i lika länge som Gene Kelly. Det är någonting med de där tuffa pojkarna med mjuk kärna, deras tights, beatleskalufser, laserskjutande vapen och halvtrasiga fraktrymdskepp med hyperdrift.


Tillbaka till Framtiden-trilogin
Jag älskade den här filmen från första gången jag såg den. Jag var tvungen att sitta på fingrarna för att jag inte skulle bita av dem. Den är liksom bara så spännande att man avlider på plats.
   Om du hade en galen/asrolig/totalsjuk-i-huvudet-excentrisk vän med Einsteinhår som efter många års forskande uppfunnit en tidsmaskin, till vilken tid skulle du vilja åka? Skulle du vilja ändra på något i det förflutna så att ditt liv såg annorlunda ut idag? Det finns bara möjligheter, oändligt med möjligheter, tills vi börjar prata om tidsparadoxer.
   Vad gör du om din mamma som toånåring blir kär i dig? Om din mesiga pappa blir mördad av skolans mobbare, vilken gifter sig med din egen mamma, blir din styvfar och förvandlar din hemstad till ett dystopiskt helvete? Om tidigarenämda galne vän blir skickad tillbaka till medeltiden med dig lämnad kvar, och hundratals år skiljer er åt? Om du i framtiden upptäcker att ditt liv inte alls artar sig som du tänkt dig? Och det värsta av allt - om du får slut på bensin???


Before Sunrise och Before Sunset
Du träffar en främling på ett tåg, och ni börjar prata. När främlingen du träffat måste gå av bestämmer du dig för att följa med, trots att det är tusentals mil kvar till Paris, din slutdestination. Ni går runt på avenyer, gator och gränder, pratar på spårvagnar, sätter er ned på en innergård med månljus genom kaprifolen, på ett fik, en klubb, längs en kaj och i en tom park. Och när gryningen tillslut når er, så är det ingen främling som stryker sin hand genom ditt hår, vilar sitt huvud i ditt knä. Ni är oskiljaktiga vänner, men du måste fortfarande till Paris. Efter en kyss som vill smälta ihop era huvuden till en, enda, varm, skvalpande manet kliver du på tåget. Och det är det sista du ser av honom på nio år. 
   Det här är en av de absolut bästa filmerna jag någonsin sett. De består av den absoluta enkelheten, båda filmerna är ett enda långt samtal med byte av omgivning. Det kan låta skrämmande, men jag lovar, det blir aldrig, aldrig tråkigt. Den första filmen handlar om den mest romantiska och spontana natten i båda parternas liv, den andra, uppföljaren (som är precis lika bra, hur ofta händer det egentligen?) handlar om vad som händer då de av en slump träffas i Paris nio år senare. Det här är verklighet, romantik utan slisk, slask, géléhallon, röda rosor och klichéer. Det är så här det ska vara. Det är den här sortens kärlek jag drömmer om, varje dag, varje kväll, varje natt.