Flux Capacitor

Jag funderar ofta över om jag är normal. Och vad normal betyder. Kanske förändras det med tiden, men jag har inte tid att vänta med sånt. Vad är normalt för en person som är 17 år gammal?

De säger att man inte ska jämföra sig med andra, de där som är vuxna och veeet. De som säger att de vet hur man känner och minns hur det var att vara äldre än 15 men inte 18 än. Det är lätt för dem att säga hur man ska vara och säga och vad man ska låta bli eller ta vara på. Det de minns av sina tonår har ju för länge sedan höljts in i ett sken av nostalgi som fått etiketten: "den bästa tiden av mitt liv". De har sparat det de gjorde rätt och glömt det som gick åt helvete till. Därmed är tonåren för dem alltid en slags magisk plats där allt bara var alldeles alldeles underbart. "The age of innoscence" liksom. 
   Men vad vet jag. De tog sig ju faktiskt ut ur det här, och vid liv dessutom. De knöt ihop påsen och har därmed ett hemligt recept hur man blir av med tonårsångest, ilska, humör... Det är synd att ett sådant recept är helt och hållet personligt, mätt med mikrometerprecision efter varenda buckel på din kropp och varenda fåra av dina hjärna. Man måste skriva sitt eget. Och - suck och åter suck suck suck - inte jämföra sig med andra. 

Det är destruktivt, ibland effektivt, men oftast bara korkat och dumt att jämföra sig med andra. Man gör det ändå. Jag har aldrig hört någon som faktiskt är 17 säga att man inte ska jämföra sig med andra. Eller egentligen, nu ljuger jag, det har jag, men de tror inte på vad de själv säger. Det är en speciell oskuldsfull glans av lögn över deras hornhinnor, en speciell självning på rösten - detta låter inövat - detta har du läst någonstans - detta har någon sagt till dig  - detta har jag hört förut och jag tror inte ett ord.   

"Du duger som du är" är en allt bra uttjatad fras, en utsliten fras, trots att den i grund och botten är sann, jättemycket sann. Den är ut-och-in-vänd, upp-och-ned-vänd, tvättblekt, solblekt och klorblekt till oigenkännlighet. Den betyder inte vad den ska betyda utan är mer en tom slogan som används för att rättfärdiga sånt som inte borde få finnas. (Så som diktatorer använder Rosseaus filosofier för att försvara sina ruttna regimer). 
   Flicktidningarna (Alltså tidningar för vuxna förpackade i produkter riktade till tonårsflickor, rena giftet) basunerar ut orden i plaskigt typsnitt (alltid i pastell). Det finns redan ett automatisk svar. Svaret på "ser jag fet ut?" är alltid ett tydligt NEJ och svaret innanför tidningarnas pärm är alltid: JA.
   Ja du duger, men inte förrän du har köpt den här den här den här den här och den här, filar fötterna på regelbunden basis, har ett ständigt äckligt svallande självförtroende likt Samantha i Sex and the City (ja, hon är asrolig, men också påhittad) och får multipla orgasmer medan du borstar tänderna. Om du lever upp till denna standard så duger du, men det är klart att du gör, eller hur? Du lever väl ändå på 2000-talet? HALLÅ??

Så ja, här är svaret, du duger, med råge. Men bara ifall du uppfyller kriterierna. Annars duger du absolut inte. Och du kommer aldrig någonsin att duga på sättet du borde duga på.

Och det är inte trettioåringar med rynkkomplex och hemmafärgat fantahår vi pratar om nu. Jag kände mig såhär redan som 14-åring. Det gick över, men nu är det tillbaka igen. Kanske för att alla andra verkar ha gjort allting man ska och jag fortfarande liksom bara duger upp till 14-årig standrad. Modellen som var helt okej men som blev överskuggad av en ny, blankare. Jag är en gammal bil med rostig kofångare. Jag har en 17-årskris och jag känner mig som en mus. Eller en idiot. Lite idiotisk.
   Det känns som om mitt liv är precis som Françoise Hardys debutlåt. Den som hon skrev själv. Hon var också 17 då. "Tout les garçons et les filles". Om du känner till den vet du vad jag pratar om. De säger att det kommer när det kommer. Att han kommer, att det händer. Ungdomsmottagningen, kompisar, de med den där glasartade-hornhinne-blicken, mamma, Nina, mormor då jag inbillar mig att hon fortfarande finns. Men jag vägrar att tro dem, och jag vet inte varför. Varför i helvete. 

Ifall den där personen som sade det skulle stå rakt framför mig, helt naken och emotionellt blottad, ruska tag i mina axlar och säga: Iz, du duger precis, precis som du är och du behöver inte jämföra dig med någon" och jag skulle känna hur mitt inuti vred sig och slog kullerbyttor för jag kände att personen verkligen menade vad den sade, då skulle jag tro det. Ärligt.

När de skrattade om den där festen. Den där de allihopa hade däckat i soffan och eftersläntraren hade lufsat upp mitt i natten för att kolla om alla spisplattorna var avslagna, de hade rullat nedför den fuktiga slänten klockan tre för att sedan dra sig tillbaka till vardagsrummet på andra sidan stan igen, där två stycken hade haft sex på toa och där den olycklige värdens föräldrar hittat ölburkar mellan soffkuddarna dagen efter, sådant gör mig ledsen. 

I efterhand tänker jag hur äckligt det måste ha luktat i soffan, på röran av klibbiga, stinkande glas och - urk -flaskor (PET-flaskor klarar jag bara inte av) och hur gärna jag faktiskt inte skulle vilja ha fumligt fyllesex inne på någon annans toalett, men jag blir ledsen ändå. För jag gör inte sådant. Och det är sånt man gör nu. När man är 17. Och att sånt är ganska mysigt någonstans mellan det äckliga. Att man upptäcker det någonstans.
   Men när jag står här och lutar mig över terassräcket på mina kusiners skärgårdsstuga och kräks ned i havet (för många oliver troligtvis för det är så det smakar), torkar mig pyjamasärmen och kastar ett öga i bunken jag snodde med mig på vägen ut, ser ned i det gulgröna galla-kletet blandat med vita degklumpar (fetaost?) och hela röda bönor (cowboysåsen) så undrar jag. Är det här verkligen (vi kallar honom objekt X) objekt Xs uppfattning om en helkväll? Jag hör ju varje måndag i skolan hur han skryter om hur han "sket ut två ändar" samtidigt i lördags. Jag vet, fy fan, bondlurk. Så som han framför det kan jag verkligen inte hitta någonting. Inte känna någonting. Bara äckel. Liksom objekt K (står för objekt kräks) använder hela sitt studiebidrag till att köpa ölplattor. Jag känner liksom bara -  äckel. Vidrigheter.






Jag tänkte berätta världens sanning om mig just nu, men jag har bestämt mig för att jag inte vågar göra det. Hoppet av rader här ovanför får symbolisera det som inte står där, min hemlighet. Du får gissa helt enkelt. Skärmen framför mig är ju faktiskt inte en riktig vän, bara ett verktyg, en väldigt avancerad penna. Någon jag inte känner kan läsa det här. Eller ännu värre, någon som jag faktiskt känner. Om jag någonsin träffar dig och jag känner att jag kan lita på dig ska jag berätta hela sanningen, hela historien. Men jag klarar inte sånt såhär. Jag kan inte fläka ut mig på det sättet. Det skulle vara som att hälla ut mitt hjärta i någon slags bakmaskin, se det skvätta runt och dras sönder. Mitt hjärta sitter bra där det är. Även fast det gör lite ont ibland.
   Jag känner mig lite lagom ihålig och well-papp-torr inuti, som alltid då jag öst ur mig saker på papper, eftersom det är där nu och inte här inne. Kom ihåg en sak, du som läser det här. Ifall du kommer till mig, knackar på min axel och frågar, kommer jag alltid, alltid att säga att du duger. Du är världens vackraste och det spelar ingen roll hur du ser ut, vem du älskar eller vad du tycker om. Du duger. Men det är ju bara vad jag tycker. Du måste ju tro på det för att det ska vara sant.

Men ja. Du duger. Och snälla tro på det. Det är fruktansvärt att inte göra det. Du kanske inte lever upp till deras standard, men till min kommer du alltid göra så. Så länge du borstar tänderna så älskar jag dig. Men det vet du väl redan.