Musik och känslor
Jag har sedan jul haft något av en besatthet av filmsoundtracks. Jag har en liten lista på alla jag ska köpa när jag får pengar.
De är så mysiga att lyssna på, de är ju faktiskt till för att förmedla en stark känsla från början. Jag förknippar varje musikstycke (Kan man säga låt?) med en speciell händelse, en händelse som jag oftast hittat på själv i min ensamhet, men som jag upprepat så många gånger i mitt huvud att det känns som om jag faktiskt har varit med om det.
Ibland känns det som om pojken jag älskar faktiskt älskar mig tillbaka. Jag vet att jag har svårt för närhet, men då känns det bra. När jag vänder mig om på min säng för att se in i hans ansikte är han försvunnen. Då gråter jag ibland. Någon dag, upprepar jag tyst, kommer han att finnas där då jag vänder mig om. Någon dag.
Ibland kan jag bo i Paris. Det är mulet, grått och kallt men samtidigt levande. När jag är i Paris känner jag mig levande. När ag blundar och lyssnar på svepande jazzmusik och små trudilutter med munspel befinner jag mig där jag vill vara. Men när jag öppnar ögonen igen så försvinner det. Någon dag kommer jag att vara där. Någon dag.
På sommaren sitter jag i mitt fönster om nätterna, även när det regnar. Jag bryr mig inte om att benen blir blå och att nattlinnet och håret blir blött och klibbar mot huden, för jag älskar doften av regn. Jag ser på stjärnorna, skriver och tänker. Precis då lyssnar jag på mina vackra filmsoundtracks, och då tänker jag. Vill man hellre tänkla än sova så tänker man, och klarar ändå morgondagen lika galant som om man sovit bort tiden istället. Sova kan man göra när man har tråkigt. Eller när man blir gammal.
Lyssna på den här: http://se.youtube.com/watch?v=We3ht-BskBk - Detta är min franska dröm! Första gången jag hörde det så grät jag. Ni kommer att förstå varför, jag lovar.
De är så mysiga att lyssna på, de är ju faktiskt till för att förmedla en stark känsla från början. Jag förknippar varje musikstycke (Kan man säga låt?) med en speciell händelse, en händelse som jag oftast hittat på själv i min ensamhet, men som jag upprepat så många gånger i mitt huvud att det känns som om jag faktiskt har varit med om det.
Ibland känns det som om pojken jag älskar faktiskt älskar mig tillbaka. Jag vet att jag har svårt för närhet, men då känns det bra. När jag vänder mig om på min säng för att se in i hans ansikte är han försvunnen. Då gråter jag ibland. Någon dag, upprepar jag tyst, kommer han att finnas där då jag vänder mig om. Någon dag.
Ibland kan jag bo i Paris. Det är mulet, grått och kallt men samtidigt levande. När jag är i Paris känner jag mig levande. När ag blundar och lyssnar på svepande jazzmusik och små trudilutter med munspel befinner jag mig där jag vill vara. Men när jag öppnar ögonen igen så försvinner det. Någon dag kommer jag att vara där. Någon dag.
På sommaren sitter jag i mitt fönster om nätterna, även när det regnar. Jag bryr mig inte om att benen blir blå och att nattlinnet och håret blir blött och klibbar mot huden, för jag älskar doften av regn. Jag ser på stjärnorna, skriver och tänker. Precis då lyssnar jag på mina vackra filmsoundtracks, och då tänker jag. Vill man hellre tänkla än sova så tänker man, och klarar ändå morgondagen lika galant som om man sovit bort tiden istället. Sova kan man göra när man har tråkigt. Eller när man blir gammal.
Lyssna på den här: http://se.youtube.com/watch?v=We3ht-BskBk - Detta är min franska dröm! Första gången jag hörde det så grät jag. Ni kommer att förstå varför, jag lovar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Din blogg är så underbar. Hur kan du hitta alla dessa fina bilder?
Kram på dig!
Postat av: Izzie
Svar till - - - : Vad roligt att du tycker det! Kram på dig med!
Postat av: yollande
The Ratatouille Main Theme is soo peacefull n soo beautiful. I´ve been like lstening to it in 2hrs now ..i just cant get enough of it ;) HuGs
Trackback
