Flux Capacitor

Det var en vacker kväll. Eller var det natt? Man kunde inte riktigt se skillnaden den här tiden på året.

Himlen var lavendelila. Svaga solstrålar, de som fortfarande var vakna, lyste upp pelare av damm mellan de gröna löven. Grenarna susade när en gök lyfte upp mot himlen. Ko-ko, ko-ko. Annars var det tyst. 

Ängen var inte stor. Gräset var högt och blött. Här och var växte stora knippen med vildblommor, rödklöver, smörblomma, midsommarblomster. På andra sidan ängen stod en lada, rödmålad och trasig, som såg ut att kunna rasa vilken sekund som helst. Ändå var den låst med en tung kedja. Mellan de stora gliporna i träväggen kunde man se de rostiga kvarlevorna av gamla tröskmaskiner, spökliga som skellet i en grav. Ladan gav en sorts tvetydig atmosfär till ängen. Det var en underbar plats som man innerst inne visste att man egentligen skulle hålla sig borta ifrån. 

De låg på en filt utanför ladans skugga där några av de nattliga, bleka solstrålarna spelade på deras skinn . Filten var fuktig av gräset, luften var kylig. Han försökte hålla henne varm med sin jacka, trots att hon sagt att det inte behövdes. De hade båda badat i ån på kvällen och deras hår hade torkat precis som de ville, luggen åt fel håll. Det hade varit ljummet och strömt och livsfarligt. Sommar.

Hans kläder var iskalla men kroppen under dem var varma. Hon låg så nära honom hon kunde i hopp om att den värmen skulle hitta över till henne. Koncentrerade hon sig ordentligt så kunde hon känna det. Hon kände hur det sved i halsen. Hon skulle förmodligen ha feber imorgon. Men det gjorde inget. Allt var helt perfekt, precis som det var nu. 

Hans nästipp var röd. Hennes läppar var blå. De trodde att de skulle frysa ihjäl. Medan han drog henne ännu lite närmare sig, höll om henne som om han trodde att hon skulle smita om han inte gjorde det, så hårt att det nästan gjorde ont, grävde sig hennes fingrar in i hans rygg som mjuka klor.

"Är du kär än?"
"Vänta. Ett litet tag till. Vi stannar ett litet tag till"