Flux Capacitor

Vi har ett svårt förhållande, vi två, småstaden och jag. Det mycket underliga bandet av obrytbar kärlek, och samtidigt den starka känslan av att så snabbt som möjligt vilja dra härifrån. Till Paris. En annan stad.

Jag växte upp här, jag har ett speciellt band till stället. Jag vet hur det ser ut under årets alla årstider, de allra flesta av mina vänner bor här, min familj med. Alla andra som jag inte känner men hela tiden ser bor här med någonstans. Jag gick i samma skola i 10 år. Det står inristat i ett träd på skolgården tillsammans med lite blod som förspilldes tack vare en slö kniv. Jag går i gymnasiet här. Jag står under himlen som snöar på mig.

Allting finns lagrat här, i gatorna, som en läskig och underbar minnesbank. Solrosen jag fick av mamma att ge till fröken första dagen i skolan. Första gången jag pussade en söt kille på munnen. Fotbollar i ansiktet eftersom jag aldrig duckade. Sittandes själv i ett hörn av skolgården och känna sig som det allra ensammaste lilla krypet i hela världen. Konstiga slangord och omogna skämt. Vältande av bänkar, jobbiga gympalektioner, matkrig, tarzanskrik, friluftsdagar, kompisar som kommit och gått och kompisar som fortfarande finns kvar och som aldrig får försvinna. Skolbalen, festival, vårväder, sommarlov. Brinnande hat för en perosn och ändlös kärlek för en annan. Att springa ut och tycka att man är så stor, så stor när man är så ung, så ung.

Jag älskar speciellt den här staden på sommaren. Alla trädgårdshäckar är gröna, himlen är ofta grå, men det är min småstad. Regnet dagarna före skolavslutningen, solljuset genom rönnbärsträdens blommor, solljuset som luktar som det bara gör här, solljuset som bränner i nacken och som gör gräset brunt och fnasigt.  Det finns så många minnen av att ligga i det där stickiga sommargräset och veta att allt är precis som det brukar vara. Man längtar bort men i just det ögonblicket, i gräset, blir man rädd och vill så himla starkt och mycket att det ska vara precis så här för alltid. I gräset hand i hand med en bästa vän eller två. Man är rädd för tiden som går.

Och man vill ju där ifrån. Det måste man. Jag vill här ifrån. Men det kommer att göra ont. Som att klippa av en tå. Den är egentligen ivägen, men det kommer kännas tomt och ensamt utan den. Men ändå. Man vill ju inte vara den som blev kvar här. Den som fick två barn och en volvo och så var allt över liksom.

Jag kommer vara livrädd att lämna allt det här bakom mig. Livrädd att glömma och livrädd för tårarna som kommer att spruta då jag någongång kommer tillbaka och ser allting igen, och hur stor och vuxen jag kommer vara då och hur långt borta dagarna i småstaden kommer kännas.