Fingertoppar
Har det hänt er någon gång? Att ni har lyssnat på något så vackert att ni helt plötsligt utan att ni tänker på det känner tårarna rinna längs kinderna på er? Det har aldrig någonsin hänt mig. Nästan.
Min älskade sånglärarinna gav mig en bunt noter, sade åt mig att gå hem och lyssna och berätta vad jag tyckte. Låten var operetten "Con te Partiró (Time to say goodbye)" med Andrea Bucelli. Jag lyssnade. Och gapade.
När jag lyssnat klart så grät jag. Inte tyst och och snyftigt med en liten tår som klädsamt rann nedför kinden, utan högljutt tjut-och-böl grin. Det var så vackert att jag visste inte vad, och det kändes så otroligt underligt men skönt att en låt kunde få mig att få gåshud och vrida ansiktet i gråtgrimaser och känna.
Nu har det gått några dagar och jag har börjat bli kär i hans röst istället. Det är sant, Andrea Bucellis röst är den vackraste mannen jag känner. När han sjunger känns det som om någon smeker ens ryggrad med bara fingertopparna. Den är som njutning på bristningsgränsen. Trots att han bara står där med ögonen slutna, rak som en stolpe med händerna efter sidorna, lyckas han få ur sig allt det där underbara som om det inte vore någonting. Och man ser att han känner musiken, med hela kroppen, i ansiktet, i leendet. Det är ju sexigt.
http://www.youtube.com/watch?v=ohXI3po8hK0
Den här fick mig att gråta den med. Jag bryr mig inte om att Pavarotti gjorde den bättre, för Pavarotti kan aldrig vara Bocelli.
http://www.youtube.com/watch?v=YbGKQ8YASCY
Hans röst tränger rakt igenom mig, likt en kamerablixt igenom en tunn blus.
1. man söker dit! inget utbyte.
2. det kostade ungefär 50 000 per termin. kommunen kan betala delar av det. det gjorde de för mig.
3. ett år.
4. det är MYCKET plugg. men roligt!
5. jag frågade och de sa "visst kul!"
6. nej. jag gick i svenska skola. sök på svenska skolan i london på google. det är den ni ska söka.
