Flux Capacitor

Jag är en tönt. Har alltid varit och kommer troligtvis alltid att vara det. Jag stormtrivs och älskar det helt enkelt. För det är när jag är en tönt som jag är mig själv, och det är när jag är mig själv som jag mår bra i magen.

Det är den perfekta känslan. Som att få vatten efter en joggingtur. Som att varva på ett brännbollsslag. Som känslan när man hoppar från en klippa, medan man fortfarande befinner sig i luften och undrar och vattnet är varmt eller kallt. Som att vara helt lagom mätt och helt varm i hela kroppen.

Jag älskar verkligen töntar. Det är de som jag tycker är intressanta. Egentligen är vi väl alla töntar på samma nivå, bara det att några valt att dölja det eftersom det här med att vara tonåring är så himla svårt ibland. Man kanske döljer sig för att man inte vill vara utanför eller för att man helt enkelt inte hittat rätt än. Rätt vänner, rätt tröja, rätt personlighet. Man kanske bara har tappat bort sig själv påvägen när man plötsligt började växa i en sådan rasande fart.

Att bli kallad tönt från någon annan kan kännas som det värsta som finns. Men egentligen är inte ett dugg bättre själva, eftersom du inte är någon tönt förrän någon idiot som inte gillar dig av nån anledning bestämmer sig för att stoppa dig i ett fack. Detsamma gäller med alla andra sånna där ord. Det är hemskt, men det betyder inget. Du kanske växer ifrån att vara töntig eller vad fan de nu tycker, men DE kommer alltid att vara pantade idioter. Det kan vara svårt att ta steget att handla själv, tycka själv och stå för vad man tycker, men när man väl gjort det en gång så märker man att det inte var så svårt ändå. Det känns bara fint. Man känner sig som en person. En riktig en.

Jag har blivit kallad för allt och inget, tro mig. Tönt, jävligt ful, dum i huvudet, *fnys*, "ehhrm, å det dä skulle va snyggt då ällä?", noshörning, smart (då använt som negativt), jobbig, besserwisser, pluggis, nörd, hora, luder, flata, you name it... Det gör ont och även fast jag låtsas att jag inte bryr mig, så dyker det upp i bakhuvudet ibland när jag inte kan sova. När jag undrar ifall det har rätt blir jag ledsen och sur, eftersom jag aldrig skulle kunna kalla någon hora. Eller pluggis. Eller vad det nu är.

Egentligen, trots alla dessa hierkisystem och osynliga regler som säger motsaten, har man allra roligast när man är en tönt och bestämmer för sig själv. Att bestämma för sig själv är alltid det bästa, och är du populär bland dina vänner så räcker det gott och väl. Tro mig, att folk vänder sig om och stirrar efter en i korridoren är inte ett dugg spännande. Det känns bara som om man har toapapper hängandes ut från kjolkanten eller något.

Det gäller bara att inte brådska, ta allting i sin egen takt liksom, inte göra något förhastat förrän man känner inuti att man verkligen vill själv. Det är som ett klick bara. Vet du så vet du.

Framförallt, framförallt, var alltid dig själv. Händer det massor med jobbigt och onödigt drama omkring dig och det känns som om allt är emot dig, kan du alltid veta att det är DIG det handlar om, och att DU gjorde som DU skulle ha gjort.

Är det så att du inte hittat "dig själv" (det är ett ganska flummigt begrepp, jag vet) så fortsätt leta. Med tiden kommer du på vad du gillar och upptäcker att du hellre håller dig till det än saker du borde gilla men inte vill. Ge inte upp, för innerst inne är du en flicka eller pojke som kan bli något fantastiskt om du bara vågar. Våga vara du. När du hittat dig där i högen med alla andra vilsna själar som varken vet ut eller in är det precis som det där klicket. Du vet när du har hittat rätt. Det vet du bara.