Flux Capacitor

Jag är ett tjugoårigt flowerchild och en älskvärd sociopat. Jag överdramatiserar världen och prokastinerar sönder min tillvaro. Vid det här laget har jag rest, har jag sett, har jag älskat och hatat. Man kallar mig mångdimensionell drömmare, men det roliga är att ingen egentligen vet vad jag vill. Jag är besatt av destruktiva tankar om kärlek och död, och på den parallella tillvaro alldeles bortom mitt räckhåll där allting är trasigare men vackrare, en fruktansvärd frihet, den perfekta kyssen. Tills jag absorberas av detta kretslopp, av det förflutna i min framtid, den största flykten av alla, så skriver jag om det. Finserviser, romanskrivande, tarotkort, sexualkunskap och min Marlon Brando. Hej. Låt mig berätta en historia för dig.

Jag hjärta biblioteket

Errol Flynn-pojken  var ingen sexig nörd. Han var en äcklig och helt okänslig krökare som kunde några fina ord.

Jag hoppades jättemycket, jättelänge att han skulle ringa mig eller skicka ett brev eller en duva eller vad som helst egentligen, så att vi kunde träffas och jag kunde stirra oemotståndligt på honom (Ingrid Bergman, Grace Kelly och Eva Green är experter på detta) och med iskall röst berätta att jag aldrig ville se honom, hans jävla skjorta och hans fula halskedja igen. Vara the essence of chic och gå därifrån medan Gudfadern-temat hördes över den betonggrådda blåsten.

Men jag har bestämt mig. Nu har jag officiellt bestämt mig. Jag vill inte. Han får inte finnas längre. De som får mig att må så här måste försvinna till Pluto.

Det enda som hjälper nu är holländska honungskakor, Killer Kaczynski på spränghög volym och Marlon Brandos fuktiga läppar femton timmar i sträck.

God natt, mes petit poissons.