Grådaskig utsikt
Jag sommarjobbar. Det är så trist att man avlider. Varje gång jag hör steg i korridoren klickar jag upp ett fönster med en massa siffror i excel. Jag tror inte att någon har märkt något än. Jag lyssnar på Mando Diao och Maurice Chevalier och stirrar melankoliskt på den cementgrå världen utanför fönstret, mest för att svalka ögonen från den svidande dataskärmstrålningen. Mitt rum ligger längst, längst in i arkivförrådet och är vitt och sterilt som ett sjukhus. Jag liksom svettas i ansiktet under sminket samtidigt som benen är lila och gåshudsprickiga. För att hålla mig vaken överhuvudtaget dricker jag varannan espresso (äckligt men chict) varannan varm choklad (rätt så barnsligt men mycket godare). Gahhhhh...Ta mig bara här ifrån... Snääääälllaaaaa...
För några dagar sedan klippte jag av exakt 259 millimeter av mitt hår. Jag får en smärre chock varje gång jag ser mig i spegeln, varje gång jag duschar (och märker att jag inte behöver femtio liter balsam längre när jag väl står där med halva tuben utpruttad i näven) och varje gång jag fumlar med händerna på ryggen och det inte finns något att pilla på, dra i, hålla fast i. Jag vet inte vart jag ska göra av händerna längre, men det har jag i och för sig aldrig vetat ändå.
Det är rätt så fint, mitt hår. När jag bara låter det vara (och gör sura minen) ser jag precis ut som Margot Tenenbaum. Och när jag lockar det i topparna ser jag ut som France Gall. (Förut såg jag ut som flower-power-barn eller billig peruk .)
Jag fattar inte att jag faktiskt vågade. Att klippa håret kan te sig som en världslig sak, men har man sparat ut det sedan åtta års ålder gör det rätt ont att kapa det när man väl bestämt sig. Jag knep ihop ögonen och bet ihop käkarna så hårt att ansiktet blev alvedonvitt när frisören satte saxen i det. The point of no return - DÖM DÖM DÖÖÖM! När jag såg hur 259 millimeter solblonda och glansiga strån av döda celler föll från mitt huvud och mot golvet kändes det outhärdligt, alldeles fruktansvärt, men mer som att dra av ett plåster, det sved i en sekund och sedan gick det över, försvann ut i luften. Och det blev ju jättefint. Så sluta noja nu. Eller vad jag nu försöker säga.
Jag bakade macaronkakor här om dagen för första gången. I ett försök att få dem lite färgglada (gröna) splättade jag smått med karamellfärg på dem precis innan de skulle in i ugnen. Slutresultatet såg ut som mögel ungefär. Blue Cheese eller gammal tvål. Men det blev vansinnigt gott i alla fall.
Dessutom har jag fått för mig att Napoleon Bonaparte var sexig. Hur i hela världen? Napoleon Bonaparte var en skicklig ledare men också en machoscistisk, fet dvärg med storhetsvansinne! Vart tog det sunda förnuftet och den normala tankeverksamheten vägen? Vartifrån kommer denna inbillning? Varför fantiserar jag om Napoleon Bonaparte?!
Ja just ja. Därför.
259 centimeter? du måste väl mena; 25,9? ;D Men kul att du våga klippa av dig så mycket, det skulle jag vilja göra ibland för att det skulle bli enklare, men samtidigt tror jag att jag passar bättre i låångt :P
Ditt hår var så fint Iz! Hoppas att du fick mitt sms förresten, tack för idag. Kram
Nu känner jag verkligen att jag måste delge dig min berättelse om när jag gjorde samma sak, förra sommaren. Klippte av håret. Jag vet inte vad jag tänkte, hur jag tänkte eller OM jag ens tänkte. Jag hade långt hår, strax nedanför skulderbladen, med självfall. Som jag alltid hade haft, förutom när jag var riktigt liten och mamma inte lät mig ha långt hår, eftersom det tog för lång tid att kamma. Eller fastnade i allt. Eller helt enkelt på grund av att jag och min bästis brukade roa oss med att sätta dagisets papperssaxar i varandras hår - när vi hade tröttnat på att leka med dockorna, rita sagoprinsessor med rosfärgade långklänningar eller att gunga på de upphängda traktordäcken på lekgården utanför dagisbyggnaden. Därför bestämde jag mig för att göra någonting radikalt förra sommaren, någonting helt nytt. Bli Anna 2.0. För att jag ville ha en förändring.
Det var då jag klippte av mig håret. En page; kort hår i nacken, och som sedan sluttande följde käkbenets rundning fram till hakan. Där tog håret liksom slut. Jag kunde inte ens sätta upp håret längre! Total katastrof, eller nej - jag till och med tyckte om det. Till och börja med. Jag var nöjd när jag gick ifrån frisören. Helvetet bröt ut först dagen efter, när jag själv skulle styla till håret. Det blev inte alls sådär platt, rakt och silkigt
som a l l a fransyskor, i slimmade capribyxor och randiga sailortröjor á la Audrey Hepburn, har.
Mitt hår var för tjockt och självfallet föll fel, oavsett hur mycket jag plattade det med plattången eller fönade det med rundborsten. Ja, helvetet. Den sommaren var den värsta i mitt liv. Ett av mina livstrauman. Självfallet (haha, ordvits där) berodde det inte på frisyren. Men det är ju så mycket enklare att ha någonting att skylla på. En förklaring, en anledning, någonting konkret. En syndabock. Min hette HelvetesPagen.
Men allvarligt talat: frisyren var åtminstone katalysatorn! Så det så! Jag citerar Gud (Morrissey) nu: "I do maintain that if your hair is wrong, your entire life is wrong." (1984) Inte tvärtom, alltså. Amen.
(Slut på bikten.)
