Bärnstenssol
Korridorerna, dessa korridorer höljda i skuggor, fylls återigen med sorl och smällande i plåtdörrar och vanliga dörrar och oavsedda knuffar och papper som flyger och falska skratt och äkta skratt och leende ögon och ödesstigra matematikångest-suckar. Sneakers, basketkängor, sandaletter, loafers, sportskor och resårballerinor smattrar i ett omkastat men ändå monotont brus, påväg mot aulan där bärnstenssolen tränger in genom fem-meters-fönstren, där solkatter dansar omkring mellan raderna av biografstolar klädda i blodapelsin. Furupanelerna på väggarna, den bruna färgskalan med klickar både orange och clementin, pelare av dammkorn som svävar i luften likt miljontals minimala dagfjärilar... Samtligt andas 70-tal, Coppola och sepiatoner i motljus. Jag romantiserar lätt vanliga ögonblick. Men det känner ni nog till vid det här laget.
Rektorn säger Välkommen och någonting om att sommarlovet är till en ända (ja, tack du, det vet vi), att vi ska jobba ännu lite hårdare i år allesammans (Tah!) samt någonting som ska förställa peppande ord. Jag minns mycket vagt. Totalt oinspirerande som alltid.
Tillbaka i välbekanta rum har de föregående månaderna plötsligt försvunnit i djupt tankemörker. En plötslig aning av déja vu, eller om det är något annat, får mig att känna som om vi aldrig gick härifrån. Det har tagit en hel vecka att komma över chocken att jag faktiskt inte är en färsking längre. (Och att tvåorna är treor nu. Och att de riktiga treorna är pensionerade.) Att det snart är min tur att lämna vaggan för alltid och att jag är rädd för jag vet inte vad som kommer efter. Vet vad men inte hur.
Jag skriver fel klassnummer på dokument och inlämningsuppgifter och går till fel skåp på morgonen. Glömmer bort busstider och har inte lärt mig schemat utantill än. Är obekvämt klumpig i kvardrat.
Läser Frukost på Tiffany's för femtonde gången medan Biologin ligger ouppslagen bredvid. Köper skivor för sommarjobbslönen som gör att det pirrar inuti och försöker samtidigt spara till brokadklänningen som hänger i Stockholm. Dricker kopp efter kopp av vattnig men billig varm choklad på biblioteket med trevligt, intressant sällskap och mår bättre än på veckor. Blir så uppsluppen i en diskussion om blockbuster-böcker, rivaliserande skolor och världsalltet med den sötaste flickan av dem alla på textkommunikationen och inser att jag fått en ny vän. Lyssnar på en rare version av den här och minns sommarens brandgula nätter.
Orkar inte intressera mig för den linjära funktionen eller cellens anatomi. Om ändå allt kunde vara lite mer såhär. (Allt skulle liksom kännas lättare då.)
Lutar fascinerat hakan i handflatan under psykologin, bläddrar frenetiskt genom kapitlen om drömmar och perspektiv och varat och detet i läroboken och blir besviken på mig själv då jag inte nickar och ropar: Ja, jag känner till Sartres filosofi! när tillfrågad. Finner ny respekt i vår något excentriska engelskalärare då hon börjar prata om Bob Dylan, Lennon och Jackie O. Rodnar nästan av engagemang, inspiration och beundran på svensktimmarna i favoritsalen med fönstren mot innergården.
Jag drunknar i min mp3-världs vackra konturer med blicken på på skolgården utanför fönsterrutan, lummiga aspar och ekar , rökhörnan, den knöckliga asfalten och nästan-sol-men-inte-regn. Pladdret om negativa tal och EU-s jordbruksregler kan inte nå mig utan kondenseras som vinterandedräkt i luften. När snön smälter har jag vant mig. Förhoppningsvis.
usch, efter det här sommarlovet känns skolan så obekväm.. obekant! 1600 okända (=öhm lite läskiga) människor och matte c, det är en rätt så smärtsam kombination som mina skolveckor lovar att bestå av. du går i tvåan, eller? hur kan ni ha psykologi och filosofi? :o vi har det i trean!
sv: tack för dina smickrande ord, men jag LOVAR, så fint skrivet var det ju inte alls ;) aaaw alltså jag älskar att resa, men jag hatar att man träffar de perfekta människorna som man egentligen inte för något i världen borde släppa ifrån sig - för de finns knappt! den sorten är för fin för att springas på om och om! - men ändå spricker ens vägar åt helt olika håll buhu
Hej :). Vilken söt blogg. Den påminner mig om mig själv för några år sedan. Man förändras så med tiden, till det bättre, eller till det sämre.
Åh, vad jag längtar tillbaka ibland. När man levde för ögonblicket i foton och solnedgångar, frostiga busskurer och rökandetag. I vackra drömvärldar.
Nåväl. Lev gott, och kärlek :)
hejdu vad fint du skriver. jag tycker om din blogg och det där skulle lika gärna kunna vara om mig. kram på dej tjejen!
åh! åh, åh, åh!
sv: vi har ingen historia heller! det är illa. nk-lektionerna var rena sömntimmar... men Illustrerad Vetenskap är typ världens bästa tidning lol :D
tack för dina söta ord, men DU däremot borde skriva en bok! åh, kan inte vi dessutom starta en Känd Musiktidning 2? en lillsyrra till Rolling Stone, typ... Led Zep kan vi kalla den... eller nåt ;)
och jag veeeet, alla ens ambitioner är så orealistiska! men är det verkligen vårt fel att ingen behöver superhjältar? ibland har jag lust att inte bara rädda världen, utan alla närliggande galaxer, helst alla på samma gång!
och hehe, jag tror inte på snälla italienare (kollat för mycket på Serie A och Gudfadern (men åååh... Michael... iih)). och Da Vinci-koden var spännande, men åh era strålande nebulosor vad jag inte orkade läsa ut Änglar och Demoner (förlåt!)
Oj vad jag kände igen mig i mkt av det där ^^ Fin text och vackra bilder :)!
