Sommar mitt i vintern







Det här är fortsättningen på Nätterna på Arties bar and grill och den andra delen av tre som handlar om den mystiska ballerinan som äter paj, har trasslig mittbena och aldrig sover.  Den här blev en lång historia, så jag tänker dela upp den så att ni inte slumrar sött efter halvvägs.

Del II

Soluppgången är ljus och aprikos. Den lätta smogen gör luften dimmig och sval. Biltutor och mullret av motorer ekar ifrån Golden State och San Fernando långt bort i fjärran, bortom kullarna. Bleka, bruna palmblad ryser i den fuktiga brisen.


Klädd i trikåer och fårullströja rusar ballerinan i gryningsljuset nedför boulevarden. En gardin av sandblont lolitahår fladdrar och slår runt hennes ansikte. De stora, gröna ögonen är inramade av gammalt svart sot och lösögonfransar som aldrig tas av. Hennes leende är vint och charmigt, en hjärtformad amorbåge och ekorrtänder. Blicken är fäst någon annanstans. Varför hon springer så vet ingen. Kanske flyr hon. Eller försöker hinna med något hon inte vet om själv. Att det är det snabbaste färdsättet till fots är förstås en möjlighet.


Hon ser alltid åt båda hållen vid övergångsställena, men aldrig bakåt. Det tjänar ingenting till. Hon är alltid på väg någonstans, men hon vill själv inte veta vart. Hon väntar på bussen som aldrig kommer. Hon väntar på fjärilar, och hon ger aldrig upp.


Var dag är sig lik. Ett oändligt hav av gräll neon och mjuk pastell, apelsinträd och palmalléer, brännande rosenröda solnedgångar och malvafärgat storstadsdis. Skrik, larm, sorl, trafikbuller och de knastrande gamla bebop-hitsen som dygnet runt spelas på Artie's Bar and Grill.


Där boulevarden tar slut ligger Santa Monica Beach, tom och tyst. Havet är livlöst som månens yta och fortsätter till världens ände. Horisonten är stålgrå; inte en båt i sikte. 


Volleybollnätet hänger slappt och grått. I miljontals fotspår ligger påminnelser från igår. Cigarettfimpar, hopknycklade popcornstrutar och en sandig handduk med lilla sjöjungfrun-motiv. Vattenlinjen är lugn och grön. Ruskor av dött, trassligt sjögräs har spolats iland under natten. Det är det aldrig någon annan som ser. Om några timmar kommer män med krattor och förvandlar smutsen till Söderhavet.


Ballerinan kisar mot solen som bländar genom skylten på Hollywood Hills färglösa sluttning. På den femfiliga bilvägen vid kullarnas fot syns två bilar. Kanske tre. Och en dånande långtradare på väg mot drömfabrikerna. En morgonpigg pojke sitter på trottoarkanten och spelar en Simon and Garfunkel. Tonerna förs iväg mot havet på vintervinden Santa Ana. Att det är sommar mitt i vintern, att folk stiger upp i soluppgången för att spela musik för ingen, det är sådant som gör livet alldeles extra fint. Vinröda, trassliga rosenbuskar i de torra ruskorna av brunt ökengräs, så fint. Med en suck sjunker hon ned i spagat. Sanden är mjuk och varm.


Nöjesfältet Pacific Park på Santa Monica Piren gapar tomt. Pariserhjulet står stilla, lyckohjulen är avstängda och hungriga fiskmåsar cirkulerar i berg-och-dal-banans stålskellett. Nöjesfält borde aldrig vara tomma. Tystnaden som blir är för kuslig.


Ballerinan sitter precis i linjen av pirens skugga. De väldiga trästolparna som håller den uppe är täckta av svart fukt och havstulpaner. Då en kastvind tar tag knarrar och gnäller det i de gamla fästena. En kylig, frisk doft av salt och tång ligger tjock där inne i mörkret.


Det är sannerligen dekadent, liksom en sydfransk, yrvaken champagnebaksmälla, men likväl inte särskilt behagligt. Morgonkylan är påtaglig. Ballerinan kryper in i sin stora, varma tröja och känner sig liten. Hon behöver verkligen vara med sig själv ett tag. Hon behöver andas ut. Andas ut så mycket att hon blir snurrig. Hon är så nervös att hon inte kan se klart.


Hon hummar på en sång. En sorglig, rytmisk blues. En munter jazzmelodi. En italiensk kärleksserenad. Hon har fått en sång. Hon ska minas ord, takt och andning istället för steg, hopp och sträck. Den skygga ballerinan ska sjunga en sång. Strålkastare, hysh-hysh och tusen förväntansfulla ögon. En sång, den sista, la grande finale med snurrande kjolar, bläckblås och silverfärgad konfetti.  Direkt efter Linas och Genes pianoduett. Efter Gene. Herregud, efter Gene.


Ballerinan kommer att bländas av strålkastarna, lyfta blicken, se honom stå där med händerna i byxfickorna, vägandes på hälarna. Det kryper i henne. Varje gång han ler spelas en parisisk, eggande saxofonstrof som bara hon kan höra. Då han knyter skorna med ryggen mot henne eller övar stycken på flygeln bakom scenen valsar de i hennes fantasi runt i en tom balsal med spegelväggar och golv av guld. Hon kommer att glömma bort vartenda ord hon så noggrant repeterat morgon efter morgon i Santa Monica. Hon kommer att förvandlas till cellofan.


De spelar tre sånger ihop varje kväll, Lina och Gene. Iförd glittrande rassel-tasselklänning åmar sig Lina mot flygeln som en katt medan Genes fingrar blixtsnabbt mjukt rör sig över klaviaturen. Deras röster är jazzhesa och samspelta, och när de ler mot varandra tindrar deras ögon, som om de vore precis så där förälskade som i de gamla technicolour-musikalerna. De är dem som publiken kommer för att se, beviset finns på föreställningsprogrammets purpurröda framsida. Deras rara, raka leenden strålar ifrån de svartvita fotografierna. Kända för både sin genomträngande skönhet och för att ge valuta för biljettpengarna, får boulevardens älsklingsduett alltid stående ovationer.   


Lina är lång, slät och skimrande som en av Berninis marmorgudinnor. Barmen är tilltagen som hos en italiensk matmor, midjan värdig Bardots baddräkter. Hennes illröda, lockiga chinjong är bedårande, hennes kontinentala leende hänförande. Linas sång är och känslosamt fyllig, rosslig och lockande. När hon överraskar med ett pipande hootchie-coo tjuter matroserna på första raden och viftar med sina mössor.    


När Gene sjunger sitt solo slutar alla flickor i publiken att andas. Hans pianospel är som beröring, varje ton som en tår. Sättet han kärleksfullt iakttar noterna på gör ballerinan alldeles matt. Hon kan alla hans sånger utantill, och mimar stumt med i orden medan hon känner sig allt mer genomskinlig.


"It had to be you, wonderful youuuu..." Han rynkar pannan och håller ut tonen så långt och solskensmjukt så att hjärtat fladdrar. När ballerinan i smyg iakttar hans siluett, hans profil, är hon glad att pianots strömmande melodi dränker hennes andhämtning. Hon biter sig själv i underläppen och måste luta sig mot något för att inte falla i golvet, gripa tag i den röda sammeten för att hålla sig kvar. Precis då hon känner för att sluta ögonen och förlora sansen, så upptäcker Gene hennes gömställe bakom ridån. Hon vet inte vart hon ska ta vägen eller låtsas att hon gör. Hon bara står där, känslomässigt naken, fastfrusen med uppspärrade ögon, hjärtslagen bankades ända uppe i halsen. Då Gene ler med alla sina skrattrynkor och ger henne en odygdig blinkning så får hon ett spett genom hjärtat och dör. Då han reser sig från pianot och kastar en slängkyss till publiken så är hon redan tillbaka i Santa Monica, åker ensam varv efter varv i virvelvinden och vill blåsa bort på en tornado. Hon känner sig som cellofan. Den vanliga, billiga sorten. Den neutrala, spegelfärgade utan krusiduller.


Ballerinan sväljer. Hon sväljer igen. Klumpen i halsen är som en svällande, grå knytnäve. Knytnäven har boxat ett hål genom ena lungan och ännu ett genom magen, precis under navlen. Kall luft strömmar in.


En sång är inte en grand jeté. Eftersom ballerinan är lättare än noll-gravitationen i yttre universum kan hon stå en pointé i timmar. Inget att oroa sig för. Men en sång. Med ord. Hur ska man möjligtvis kunna uttrycka sig med ord när det enda man lärt sig och kan är att lidelsefullt virvla varv efter varv och se ut som om man inte känner att blodet sipprar från tåspetsarna? När man är så kär att det enda man gör är att belasta knäet, äta citronmarängpaj och lyssna på en gammal mans historier nätterna igenom?


Ballerinan borde lägga sig ned och vila, men hon känner helt enkelt inte för det. Hon klarar sig ändå. Känner man hellre för att tänka än att sova så ska man tänka. Sova kan man göra när man blir gammal. Hur är det meningen att man ska klara sig igenom det här underliga livet ifall man bara sover bort det i alla fall? Ballerinan trivs mycket bättre med att vara vaken och höra om Arties kärlekseskapader under storbandsjazzens glansdagar. På något sätt känns det mer vettigt.


I hemlighet hoppas ballerinan att Gene inte heller sover. Att han inte kan, att han inte har lärt sig, bara kort vilar ögonen ibland. Att han om nätterna sitter vid pianot under det hundraåriga bigarråträdet i sin trädgård och sjunger smekande mjuka "Do I love you" medan han tänker sig att ballerinan lutar sig över locket i ljusblå silkesnegligé, strålandes som en dyrbar beryll.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0